Stäng
blog-header
juli 25, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Erik Nylander / TT

En vädjan till alla feminister: Sluta delta i drev

Jag har en önskan. Den önskan är att feminister ska sluta delta i drev. Helst skulle jag vilja att alla slutade delta i drev, men eftersom jag själv är djupt involverad i den feministiska samhällsdebatten är jag mer investerad i hur vi feminister sköter debatten än, säg, moderata riksdagspolitiker. Det är helt enkelt mer viktigt för mig att feminister driver en ideologisk debatt som faktiskt för det feministiska samtalet framåt, än att alt-högern lyckas driva sina frågor i debatten framåt.

Jag inser förstås att vi feminister tycker olika om en mängd saker och att det så också ska vara, men en sak vi bör kunna enas om och det är att drev inte för någon debatt framåt.

Ta till exempel sommarens drev mot ”pedofillåten” –  en tre år gammal låttext som driver med ett kulturfenomen genom att ta det så långt över gränsen det går. Det hade kanske kunnat bli en intressant feministisk debatt om satir och gränser och kulturens speciella ställning i ett fritt samhälle och vad förbud av vissa kulturyttringar skulle ge för konsekvenser för ett sådant samhälle – men istället blev det ingen debatt alls utan ett märkligt drev vars enda drivkraft tycktes vara att se till att en person ska få sparken från alla sina uppdrag trots att den upprörande låten inte ingår i dem.

En annan önskan jag har är för övrigt att kunna diskutera problematiska beteenden eller uttalande i den offentliga debatten utan att hoppa direkt till att kontakta arbetsgivare eller starta namnlistor för att ge någon sparken. Om inget annat så för att det inte är ett särskilt stimulerande debattklimat som går direkt från ”detta är problematiskt” till ”skriv på min lista för att ge N.N sparken” utan att ta vägen via ”låt oss diskutera varför det är problematiskt.”

Drevet mot ”pedofillåten” är inte på något sätt extremt eller unikt. Snarare följer det in i minsta beståndsdel de regler som gäller för alla drev. Det här är alltså inget försök att skuldbelägga de som deltog i detta drev, eftersom de betedde sig exakt som alla som deltar i drev gör och låt oss vara ärliga, vi har ALLA deltagit i drev.

En annan sak som det är viktigt att vara tydlig med är att drev inte är detsamma som kritik. Eftersom jag varit med ett tag så vet jag att när folk ropar om att de utsatts för drev kan de lika gärna mena att de utsatts för en helt vanlig kritikstorm. Och en storm av kritik efter att man gjort eller sagt något dumt får man nog tåla om man ska leka provokatör i debattsamhället. Kanske kan man till och med – gasp! – överväga att lyssna på och ta till sig kritiken som framförs i stormen.

Det som kännetecknar faktiska drev är att de drivs av mobbmentalitet, ofta startas av någon eller några personer med extremt mycket följare alternativt extremt engagerade följare, samt att drevstartarna konsekvent vägrar ta ansvar för dem.

Det är också vanligt att ett drev snabbt tar på sig rollen att prata för stora grupper som de rimligtvis inte representerar i verkligheten. Men eftersom drev inte vill ha en faktiskt diskussion om frågan granskas aldrig vem som egentligen för vems talan.

Mest kännetecknande är förstås att ett drev till skillnad från en kritikstorm saknar en vilja att nyansera frågor. Det fanns ett ytterst bra tillfälle i och med ”pedofillåten” att lyfta relevanta frågeställningar om vad som till exempel händer med ett samhälle som förbjuder obehagliga kulturyttringar och eller vad som händer när ett samhälle accepterar reaktionära lösningar på problem, men det skedde inte.

Att det finns något som heter mobbmentalitet eller gruppmentalitet eller gruppdynamik eller vad man nu kallar det är knappast nyheter för någon av oss. Har du märkt att du cyklar fortare i grupp än när du cyklar ensam? Det finns många vetenskapliga beskrivningar på hur grupper fungerar, men fenomenet går även att observera varje dag, i vardagen.

Solomon Asch genomförde på 50-talet en banbrytande studie på konformitet och grupptryck. Deltagarna i studien delades in i grupper och fick titta på bilder med linjer i olika längder där det var enkelt att se vilken linje som var längst eller vilka två linjer som var identiska med varandra, osv. Vad studiedeltagarna inte visste var att de egentligen var ensamma deltagare i gruppen. Alla övriga i gruppen var skådespelare som blivit instruerade att svara fel på frågan om vilken linje som var längst, vilka som var lika långa, osv.

I kontrollgruppen där det inte fanns något grupptryck att svara fel låg de felaktiga svaren hos testsubjekten på 1%. I experimentgrupperna där det fanns grupptryck att svara fel låg de felaktiga svaren hos testsubjekten på 33%.

Asch_experiment.svg

Denna typ av fenomen gör det mindre chockerande att människor kan påstå, mot all logik, att saker är ”fakta” fast det inte finns något som backar upp det förutom att alla hen interagerar med tycker att det är fakta. Som att vaccin är farligt eller att våldtäkt är ett ”importerat” problem.

En av de absolut mest kända studier på gruppmentalitet är förstås Stanley Milgrams experiment där testsubjekt gavs uppgiften att ge en stegvis högre elektrisk stöt till en person varje gång denne svarade fel på en fråga (personen som fick stöten var egentligen en skådespelare som bara låtsades få elektricitet genom kroppen). 65% av deltagarna gav till slut – om än motvilligt – gav vad de trodde var en dödlig elektrisk chock till en annan människa om någon som tycktes vara i en auktoritär position sa till dem att det var ok att göra det och ”friade” dem från ansvar.

Den stora omdiskuterade sociala medierfrågan har länge varit denna: Har man ansvar för sin svans.

Egentligen borde frågan inte vara så komplicerad. Har man ansvar för vad man skriver och hur ens följare agerar på det? Ja, självklart. Är man alltid ansvarig för vad alla ens följare gör? Nej, självklart inte.

Att vara en person med inflytande – vilket i vårt kära kunskapssamhälle alltmer ofta räknas i antal följare – innebär givetvis ett ansvar. Kanske inte i någon juridisk mening, men vi vill ju alla sova gott om nätterna.

Utöver det har vi alla ett ansvar, alla som deltar i den offentliga debatten på något sätt. Vi har ansvar för hur debatten ser ut, vilket håll den går åt, hur den kommer se ut i framtiden och vilka som har möjlighet att delta i den.

Min önskan är att feminister driver den utvecklingen framåt. Låt antifeminister syssla med sådant som att diktera vilka som inte är ”riktiga” feminister beroende på att de tycker annorlunda än du själv i en sakfråga. Låt antifeministerna delta i meningslösa drev som bara handlar om att kunna visa att man lyckats ge någon sparken. Vi har mycket viktigare saker att göra.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se