Stäng
blog-header
juni 7, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
Samma saker som yttrades till försvar av nazismen kan höras i debatten kring Sveriges kritik av diktaturen i Saudiarabien. Ekonomiska intressen får inte saboteras, oavsett vad. Olof Palme sa undrande om Francos fascism: "Det fantastiska är att detta fortsätter. Att dessa satans mördare ska få hålla på." Foto: NORA LOREK / TT

En resa i feghetens land

Jag läser ett reportage om nazister i Dalarna. Det som gör mest ont och lämnar en klump i magen är inte nazisternas råhet, utan omgivningens tystnad. Jag tänker på alla gånger min omgivning varit tyst när jag varit utsatt, och på vad som krävs innan någon agerar.

”Jag menar om de åker ut bort-i-kring och demonstrerar och bråker, det störs ju inte vi av här. Inte nå.”

Så beskriver en av personerna i artikeln ”Det ockuperade landet” sina åsikter om de våldsamma nazisterna i SMR. Det säger allt, tänker jag när jag läser artikeln. Vi bryr oss inte förrän det drabbar oss själva. Men ibland drabbar det aldrig en, somliga slipper.

Årets sommarpratare har just presenterats. Programchefen Bibi Rödöö hoppas att färre, ja färre, tar ställning mot rasism i årets sommarprat. I Demokratiparagrafen står det att public service måste reagera mot rasism. Men alla som följt SVT och SR sen Sverigedemokraternas intåg på den nationella politiska arenan vet att ställningstaganden mot rasism inte längre är något de prioriterar.

Jag frågar en gammal vän varför han är kompis med någon som agerar rasistiskt samtidigt som han påstår sig vara min vän. Ser han inte hur hans vänskap med någon som hånar rasifierade är ett hugg mot mig? Han försvarar det med att han helt enkelt är kompis med någon som inte delar hans åsikter, han förstår inte varför jag är så upprörd. Som att det var en åsikt som vilken som helst. Vissa gillar inte rockmusik, andra har som hobby att trakassera rasifierade, samma lika.

Det är den där fegheten, rädslan för att tala ut och tala emot som gör allra mest ont.

Kanske är det vår historia som präglar oss. När nazisterna knackade på vår dörr under andra världskriget så släppte vi in dem i hopp om att de skulle ge sig på någon annan. Publicisten Torgny Segerstedt kritiserade då starkt nazismen och Sveriges hållning mot Tyskland. För det blev han kallad till kung Gustav V som påstod att han skadade Sveriges intressen.

Det neutrala lilla landet i norr får inte smutsa ner sina händer med åsikter som allas lika värde och rätt.

Samma saker som yttrades till försvar av nazismen kan höras i debatten kring Sveriges kritik av diktaturen i Saudiarabien. Ekonomiska intressen får inte saboteras, oavsett vad. Olof Palme sa undrande om Francos fascism:

”Det fantastiska är att detta fortsätter. Att dessa satans mördare ska få hålla på.”

Klart de ska få hålla på! Vi vågar inte störa exporten! Eller riskera vår självbild. Inte här, inte i feghetens land.

Här är det i stället den som går enligt rådande diskriminerande strukturer som är modig. Vågar du säga att vi ska stänga gränserna är du en sanningssägare, någon som sticker ut från åsiktskorridoren. Trots att dina åsikter finns speglade i riksdagens tredje största parti och hos en betydande del av befolkningen. Vilket mod en måste ha för att våga tala på det viset. Ett mod större än den hybris och det martyrskap de uppvisar, där de anser sig vara tystade trots att de publiceras i landets största dagstidningar och sitter varmt i varenda morgonsoffa de behagar besöka.

Vi vill inte se oss själva som fega, men vi vill inte heller agera mot rasismen.

Lösningen blir då att förneka att den finns. De där svartskallarna bara överdriver. ”Allting är ju rasism idag.”

Vi får inte kalla det för annat än chokladboll, vi får inte hissa svenska flaggan, snart är man rasist för att man bor i Sverige. Vilket mod ni har! Då vågar ni minsann agera, då står ni upp och förpestar varenda fikabord, varenda släktmiddag, varenda lunchrast. När talade ni lika passionerat mot att Sverige utvisar människor in i döden trots att de bott här nästan hela livet som ni gör för att någon tecknad film på julafton inte ska klippas i? Kanske visar ni prov på mod efter att ni läst denna text och ber mig lämna landet om jag inte gillar Sverige. Kanske skickar ni hot- och hatbrev, självklart anonyma, som de modiga människor ni är.

I feghetens land är det lika illa att bli kallad rasist som att vara rasist, om inte värre. Här ska den som blir mobbad skaka hand med den som mobbar och båda ska be om ursäkt. Här är det censur när någon inte håller med, förtryck när man får kritik och åsiktskorridor när landet inte rättar in sig efter ens åsikter.

Ilskan och vanmakten får inte ta över, då är allting förlorat. Så jag tvingar mig själv att tänka på de andra, de som ser sina medmänniskor och vägrar titta bort. De startar föreningar överallt i landet. Antirasistiska grupper som demonstrerar mot deportationer, fackförbund som tar ställning för papperslösa och utbildar sina medlemmar i hur man bedriver facklig kamp mot rasismen. Ni som sitter fast i otrygga anställningar, osäkra på om ni har jobb nästa vecka, men som ändå säger ifrån när chefen säger något rasistiskt. Ni som protesterar när läraren, föräldern eller vännen sparkar nedåt. Jag ser er, ni är mitt och många andras hopp för framtiden. Jag ber er, fortsätt kämpa och tystna aldrig.

Jag tänker tillbaka på reportaget i Dagens Nyheter om nazisterna. Jag tänker på alla de som ger sitt tysta medgivande. Sen tänker jag på Orsa för Mångfald, som också finns i Dalarna. En liten grupp människor som ideellt anordnar språkcaféer där de möter flyktingar och migranter för att lära sig av varandra. De anordnar även insamlingar och demonstrationer för att hjälpa barn som hotas med tvångsutvisning till oroliga delar av världen. De har till och med startat en kör, sånger från hela världen ska föra människorna i samhället närmare varann.

I feghetens land finns det hjärtan fulla av mod. Må de aldrig sluta slå.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se