Stäng
blog-header
maj 17, 2014
My Vingren, bloggare
Foto: Fredrik Sandberg / TT

En potentiell våldtäktsman

Redan på tunnelbanan försökte han prata med mig. Jag satt med hörlurar och hade ingen lust att småprata om ingenting med en främling så jag ignorerar hans kontaktförsök. Men han fortsätter vifta med ena handen för att signalera att jag ska ta av mig hörlurarna så jag kan höra vad han säger. Han frågar vad jag lyssnar på. Inget särskilt, svarar jag. Inte otrevligt, men distanstagande. Jag ler lite obekvämt och sätter sedan in hörlurarna igen.

Det är sju stationer kvar tills jag ska gå av. Fortsätter stirra in i tunnelbanefönstret och på höghusen som glider förbi. Låtsas som att jag inte ser att han tittar på mig. Tar upp mobilen, trycker fram nån app, fastnar i en artikel och glömmer för en stund att han är där. När jag tittar upp igen är det två stationer kvar tills jag ska gå av. Han sitter kvar framför mig. Tittar på mig med ett överdrivet brett leende. Jag tittar snabbt bort. Tittar överallt utom där han är. Försöker visa med hela kroppen att jag inte är intresserad. Att han ska låta mig vara utan att jag behöver säga det rakt ut.

När tåget rullar in på perrongen där jag ska av samlar jag ihop mina saker, ställer mig vid dörrarna. Han reser sig också och går mot mig. Han ska också av här. Helvete, tänker jag. Det är mörkt på perrongen. Klockan är efter elva och jag har bara 11% kvar av batteriet i min telefon. 11% är i smartphone-terminologi synonymt med att hinna ringa en signal efter hjälp innan telefonen dör.

Killen skriker något efter mig. Jag låtsas inte höra utan ökar istället takten mot spärrarna. Han kommer springande ikapp och tvärbromsar bredvid mig. Jag hoppar till. Han frågar, skrattande, om jag blev rädd. Jag svarar att jag verkligen inte vill snacka just nu.

– Men vadå? Tror du att jag ska våldta dig? säger han.

Jag svarar så tydligt jag kan, det har jag lärt mig på någon feministiskt självförsvarskurs – en kurs som just nu känns helt meningslös. Jag säger att jag inte känner honom, inte har lust att prata, jag ber honom, överdrivet tydligt, välartikulerat och bestämt att lämna mig ifred. Jag säger det med hjärtklappning och halvpanik. För nu är jag helt övertygad om att han kommer hoppa på mig vilken sekund som helst.

Men han kommer inte göra det. Han kommer inte försöka våldta mig. Han kommer inte försöka slå mig eller brotta ner mig. Han vill varken ha min mobil eller mina pengar. Istället kommer han hålla en lång, ilsken föreläsning om hur kränkt han känner sig över att jag tror att han är en våldtäktsman. Att jag antar det. Han säger att det är jävligt dålig stil av mig att anklaga honom för att vara våldtäktsman bara för att han försöker flirta. Han berättar om hur jobbigt det känns för honom att gå omkring och vara en potentiell våldtäktsman i alla feministers ögon. Han är en bra kille, berättar han. Han har aldrig slagit någon och behandlar alla kvinnor med respekt. Han säger att jag måste ha jävligt dåligt självförtroende som tror att alla killar som är intresserade kommer våldta mig.

Jag går därifrån. Han skriker något efter mig men jag fortsätter gå. Genom spärrarna. Jag tar en omväg hem så ifall han följer efter mig för att fortsätta skrika om hur ledsen han är så kommer han i alla fall inte få reda på var jag bor.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler