Stäng
blog-header
januari 11, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare

En nattsvart dag

Igår upplevdes som en svart dag av många, många av oss.

Vad än analyserna sedan blir. Vad som än händer sen. Igår kändes som ett slag i magen för många av oss. Och vi var redan ganska ömma.

”Båda uppger att de till en början kysstes och smekte varandra och att detta var ömsesidigt. Men när mannen skulle penetrera kvinnan ångrade hon sig och protesterade. När hon därefter började skrika höll han för hennes mun och näsa så att hon inte kunde andas.”

Så beskrivs en våldtäktsdom igår i Metro.

27-åringen har erkänt att kvinnan sade nej flera gånger. Där är de överens. Kvinnan menar, logiskt nog, att hennes nej betydde att hon inte ville ha sex. Mannen menar att hennes nej betydde – och av honom tolkades som – att hon var ute efter var ”dominant” sex.

”Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer” säger mannen. Han erkände att han inte frågat kvinnan om hon ville ha dominanssex innan, det var inget de diskuterade.

Mannen säger att han avbröt första försöket att ha samlag när kvinnan sa ”nej”, men att han uppfattade att hon snarare ville vänta en stund. Han säger att de hånglade och att han sedan tolkade att kvinnan ville pröva igen,” skriver Svd.

Han frikändes.

Han hade enligt rätten inget uppsåt att våldta. Det var bara hans tolkning som var fel, i alla fall enligt den som blev tolkad.

Jaha. Här är vi. Det var det första jag tänkte när jag hörde talas om våldtäktsdomen. Kvinnor förväntas spendera all sin tid på att fundera på vilka ”signaler” deras val av kläder skickar och ha förståelse för hur deras frivilliga sexuella historia kan tolkas som samtycke i ofrivilliga sexuella situationer, men män förväntas inte ens pausa och fråga när en obekant person under dem skriker nej.

Det är något med vår kultur och alla dessa ”tolkningar” som måste upp i domstolarna. Det är något med oss och med att tolka – dessutom felaktigt – istället för att ta reda på.

”27-åringen o kvinnan är överens om att de inte pratat om dominanssex innan. De är också överens om att kvinnan upprepade gånger sagt nej.” Och jag tänker att ansvaret att inhämta samtycke verkligen är helt obefintligt. Man har inget ansvar att ta tre sekunder av sitt liv för att ställa en fråga.

Jag kan också tänka mig alla utövare av ”dominanssex” därute som spottar ut kaffet i avsky när de läser tolkningen att detta sex tydligen inte skulle innebära att man inhämtar tydligt samtycke före.

Feminister har reagerat kraftfullt på domen som kom igår, och om alla som klagar på ”slacktivism” kan ju försöka hitta ett snabbare sätt att lyckas samla tusentals människors som diskuterar, uttrycker sin avsky och organiserar sig. En demonstration mot dagens sexbrottslagstiftning och för samtyckeslag kommer t.ex att hållas.

Men vi måste också använda debatten som nu väckts till att prata kultur. Närmare bestämt vår kultur. För den här diskussionen handlar inte om vilken lagstiftning vi vill ha, den handlar om vilket samhälle vi vill vara.

Samtyckeslagstiftning i all ära, men i ett samhälle där vi bara frågar efter hur motståndet såg ut – inte samtycket – är problemet kulturellt. Vi borde demonstrera för en samtyckeskultur.

Många säger att domen kommer ändras i nästa instans. Vi har fortfarande ett kulturellt problem.

De flesta våldtäktsanmälningar handlar inte om överfallsvåldtäkter eller våldtäkter där gärningsmannen förnekar att de överhuvudtaget varit i närheten av varandra. Våldtäktsanmälningar handlar ofta om situationer där båda parter är överens om att sexet (hatar att kalla det så men hittar inget alternativ) skett, men är inte överens om att samtycke fanns. 6000 våldtäktsanmälningar om året säger oss att vi har ett problem med samtycke i vår kultur.

Märkliga idéer om ”gråzoner” och långa, invecklade teorier om när en människa nog har sagt JA (fast hen inte, ni vet, faktiskt sagt ja) är symptomatiskt för en kultur där inte samtycke är det centrala i sex. En kultur som vår, till exempel. Att lagen måste ta hänsyn till en massa, well, juridik, är en sak, men som kultur borde vi enhälligt kunna stå upp och säga att sex utan att försäkra sig om samtycke från den man har sex med alltid är förkastligt.

Ta det säkra före det osäkra, borde vara vår automatiska inställning när det handlar om att göra saker med andra människors kroppar. Otydliga signaler duger inte. Gissningar är inte samtycke.

En person som ligger helt stelfrusen, en person som kniper ihop benen och vänder bort huvudet, en person som tyst gråter men i övrigt inte visar några tecken varken på upphetsning eller motstånd, kan tydligen i vår kulturs nuvarande syn på kvinnors och mäns sexualitet tolkas som ”otydligt”, men att det skulle finnas ett enhälligt krav – ett kulturellt sådant – att i dessa fall ta en paus och kolla att det verkligen är så anses tydligen vara verklighetsfrånvänt och naivt.

Istället är vi en kultur besatta av tanken att människor är tillgängliga både fysiskt och mentalt tills de protesterar, tills de gör våldsamt motstånd, tills de skriker nej (och tydligen även efter det). Men det kan inte vara det samhälle vi vill vara. Människor omkring oss är inte tillgängliga fram tills de skriker nej. De är tillgängliga efter att de sagt ja.

Jag har sett England lyftas fram som ett gott exempel i och med deras samtyckeslag, men England är å andra sidan inte ett mindre patriarkalt samhälle på grund av sin lagstiftning. England har ett av de största gapen mellan antal våldtäktsanmälningar och fällande domar i Europa, ungefär 6% av alla anmälningar leder till att en våldtäktsman fälls. En tredjedel av unga engelska kvinnor i en undersökning ansåg inte att en kvinna kunde utsatts för våldtäkt om hon inte gjorde fysiskt motstånd, och samma andel trodde att det inte kunde klassas som våldtäkt om offret var berusad.

Samtyckeslagstiftning kan vara ett viktigt steg. Jag vill inte tolkas som att jag motsätter mig de som säger det, för så många personer är så mycket mer insatta i den juridiska biten än vad jag är. Men vårt samhälles problematiska syn på våldtäkt och samtycke, och på sex och sexualitet, är kulturellt. Och svaret stavas långsiktigt feministiskt förändringsarbete.

Svaret stavas samtyckeskultur.

 

”Remember that ultimately asking for consent is not asking someone to make a decision whether they want sex with you or not.  That decision’s going to get made, one way or another.  Asking for consent is simply asking to know about that decision.”
–”Consent culture”, av Pervocracy

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler