Stäng
blog-header
januari 27, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Alex Lazara/AP Foto: Alex Lazara/AP

En långsam explosion – om #Gamergate

“You can’t be a revolt against something that you’re as loud as.”
–Rami Ismail om Gamergate-rörelsen

”En bomb kommer explodera på Game Developer’s Choice prisutdelning ikväll om inte Anita Sarkeesians pris dras tillbaka. Vi uppskattar att bomben kommer döda minst dussin människor och skada dussintals fler. Det är i ert intresse att gå med på vårt enda krav. Detta är inget skämt. Ni har varnats.”

I mars 2014 mottog Game Developer’s Choice Award ett bombhot som sa att om man inte drog tillbaka priset för Anita Sarkeesian på galan så skulle man spränga en bomb under prisutdelningen. Prisutdelningen sker på världens största spelutvecklarkonferens GDC i San Fransisco, med 24 000 deltagare förra året.

Anita Sarkeesian har länge varit i skottgluggen för arga män i spelvärlden, ända sen hon började kritisera sexism och misogyni i spelvärlden på sin youtubekanal. Polisen offentliggjorde först i september det ovanstående bombhot som GDC fått. Det innebar att antifeminister som helst skulle undvika varje debatt om hur kvinnor porträtteras och bemöts i spelvärlden, samt de män som var mitt i att göra en dokumentär där de tänkt ”avslöja”  att Anita Sarkeesian ljuger om de dödshot hon får, inte hade en särskild bra månad.

Anita Sarkeesian genomförde prisutdelningen, med flera säkerhetsåtgärder.

I oktober ställde Anita Sarkeesian dock in en föreläsning på ett universitet efter dödshot riktats mot henne om hon framträdde, och universitetet inte kunde garantera hennes säkerhet. Föreläsningen skulle ha handlat om misogyni och trakasserier inom spelkulturen.

I november flydde spelutvecklaren Brianna Wu sitt hem. Även hon har skrivit om trakasserier mot kvinnor inom spelbranschen och var kritisk till den rörelse som uppkommit efter att kvinnliga spelutvecklaren Zoe Quinn anklagats för att ha haft ett förhållande med en spelkritiker, en rörelse som senare döptes till ”Gamergate”. På ett pro-Gamergate forum lades Wus privata uppgifter ut och hon blev tvungen att kontakta polisen och lämna sitt hus, efter att hot riktats mot henne.

e36

Som bombhotet mot GDC visar har Anita Sarkeesian varit utsatt långt innan det som senare döptes till ”Gamergate” exploderade i sociala medier. Men misogyni inom spelkulturen blev genom Gamergate en het debatt under denna höst. Hoten mot kvinnliga spelkritiker eller spelutvecklare blev nyheter i nästan alla stora tidningar.

Under hela den gångna hösten har vi hört ordet ”Gamergate” cirkulera i sociala medier (om du aldrig hört talas om det har du antingen enorm tur eller saknar internetuppkoppling) och blivit ett begrepp för en sorts rörelse av personer som kallas sig ”gamers” och som enligt dem själva vill diskutera etik inom spelkritik, samt vill att ”politik” ska hållas utanför speljournalismen. Om man ville se något gå snabbare än ljudet under hösten 2014 kunde man välja att antingen se en dokumentär om Felix Baumgarten på Netflix eller så kunde man se på när män inom Gamergate rusade in i alla debatter om Gamergate för att förklara varför trakasserier och misogyni som sker i anslutning till Gamergate inte har något som helst att göra med Gamergate.

Enligt den andra sidan, som för övrigt också kallar sig gamers, är Gamergate inget av det ovanstående. Istället representerar Gamergate i själva verket ett massivt internetdrev med en antifeministisk agenda som motsätter sig att spelbranschen utvecklas i en progressiv och feministisk riktning och vill att frågor som kön, klass, rasism ska hållas utanför spelkulturen (läs t.ex The Verge). De skulle också säga att Gamergate med fula medel som doxxing och SWATing attackerar alla de ser som ett hot mot sin agenda, främst om dessa är kvinnor.*

Den utlösande faktorn till det som sen blev ”Gamergate” anses av båda sidor vara när en ex-pojkvän till spelutvecklaren och feministen Zoe Quinn skrev ett långt, uthängande inlägg där han anklagade Quinn för att ha varit otrogen mot honom genom att ha ett oetiskt kärleksförhållande med en spelkritiker. Drevet och hatet mot Quinn blev över en natt av massiva proportioner och växte hela tiden (även om ex-pojkvännen senare tog tillbaka anklagelsen).

Även om Quinns spel Depression Quest är gratis och spelkritiken inte recenserat det, fick Quinn bland annat motta våldtäktshot, dödshot och namninsamlingar startade för att förstöra hennes karriär. Pro-Gamergate forum lade ut alla alla hennes kontaktuppgifter. Även Quinn fick lämna sitt hem.

I en intervju beskriver Quinn hot som hon fått och sin rädsla att det som kommer sätta stopp för det hela är om någon gör verklighet av något av hoten som riktats mot kvinnor i branschen:

”I have people online bragging about putting dead animals through my mailbox. I’ve got some asshole in California who I’ve never talked to hiring a private investigator to stalk me. What am I going to do – go home and just wait until someone makes good on their threats? I’m scared that what it’s going to take to stop this is the death of one of the women who’s been targeted.” – Zoe Quinn i The Guardian

Gamergate-rörelsens kritiker – vilket inkluderar en mängd namnkunniga journalister, spelutvecklare, samt Joss Whedon och Wil Wheaton, som man för övrigt aldrig gillat mer än denna hösten – påpekar att rörelsen bara attackerar independent-spel av kvinnor och kvinnliga spelutvecklare, samtidigt som de glatt ignorerar mycket större etiska problem i den så kallade Trippel A-branschen till förmån för att hoppa på dessa kvinnor. (läs mer på The Wire eller The Vox.)

Kända spelutvecklaren Rami Ismail intervjuades nyligen i The Guardian där han beskrev Gamergate-rörelsen som ”oundviklig.” Han beskriver Gamergate som ett fascinerande fenomen från ett sociologiskt perspektiv – och oerhört deprimerande från ett personligt:

”Very clearly, a group of people are completely disenfranchised with the direction games are going in, and they don’t know who to blame so they blame anyone who has any sort of say in the industry – but not the people they like. The developers who are still making the games they appreciate – they’re fine, but the people trying to make new stuff, or reporting on new stuff, or have any sympathy for new stuff, are all obviously part of a huge conspiracy.”
-Rami Ismail i The Guardian

Ismail beskriver alltså Gamergate som personer som känner sig fråntagna sin rättmätiga plats genom den riktning nya spel utvecklas i, och ser det som en konspiration mot dem. Att hålla fast vid idén om en konspiration och en underdog-position är enligt Ismail nu en central del av Gamergaterörelsen eftersom “You can’t be a revolt against something that you’re as loud as.”

Däremot ser han inga skäl att en traditionalistisk, konservativ grupp som Gamergate-rörelsen inte skulle kunna existera ihop med en mer progressiv typ av spelkultur, om bara trakasserierna som nu pågår upphör.

B41JqDoIgAABXzl.jpg large

Ju mer jag läser om Gamergate för att kunna skriva detta inlägg, ju mer inser jag att jag aldrig skulle kunna beskriva alla trådar av detta enorma fenomen – jag har till exempel inte ens berört när Zoe Quinn infiltrerade Gamergate och kunde posta screencaps där medlemmar diskuterar hur de bäst kan attackera hennes karriär och få det att framstå som att hon ljuger om Gamergaterörelsens delaktighet. Jag inser att jag behöver prata med någon som befinner sig inne i spelvärlden och som på ett mer personligt sätt kan förklarar vad som faktiskt pågår där.

Jag kontaktar Åsa Roos, speldesigner, bloggare och feminist, för att fråga henne om hennes syn på de senaste månaders händelser inom spelvärlden.

Hur hörde du talas om Gamergate och vad kände du?
– Jag hörde talas om GamerGate redan innan det blev GamerGate. Någon gång i augusti förra året började det dyka upp påståenden om Zoe Quinn i mitt nyhetsflöde som hade med spelkultur att göra. Jag läste Eron Gjonis [Quinns ex-pojkvän, min kommentar] långa blogginlägg om hur hemsk Quinn hade varit mot honom och förstod ganska tidigt att det skulle gå åt helvete för Quinn efter inlägget.

– När något sådant här händer så blir jag alltid bekymrad, därför att det drar fram de konservativa krafterna inom spelbranschen och spelkulturen. Då vet jag att det är dags att bli väldigt försiktig, både med hur jag uttrycker mig och vad jag uttrycker men kanske framför allt i vilka kanaler jag säger det. Den vanligaste reaktionen på en artikel eller undersökning som motbevisar GamerGate, är utrop om att den är partisk och manipulerad, samt att man försöker ”censurera” spel.

– Det är intressant hur en uppmaning om att inte återupprepa samma gamla tropes och stereotyper ses som en uppmaning till censur – i synnerhet när GamerGate förespråkare själva gärna hävdar att de är för inkludering och mångfald.

Vad tror du det handlar om?
– Min uppfattning, efter att ha diskuterat det med GamerGatare, är att det är ett villkorat inkluderande. För att få vara med måste du hålla med om att det inte är något fel på spel som görs i dag, att den inkludering som sker är god nog, och att inget behöver ändras inom kulturen.

Hur har Gamergate påverkat din syn på branschen?
– Jag har jobbat med spel sedan 2000 så jag har många års erfarenhet, både av branschen och av hur jämställdhet har diskuterats i branschen. Jag har försökt påverka ända sedan jag började jobba med spel, mer efter en upplevelse jag hade på ett spelföretag där jag blev mobbad för att jag hade mage att vara både kvinna och designer. GamerGate fick diskussionen att explodera, men det var en oerhört långsam explosion.

– Det tog lång tid med internetmått mätt för de stora förlagen och utvecklarna att reagera. Jag vet att det pågår arbete med Diversi som är en gemensam satsning mellan företag, branschorganisation och spelkulturen i stort men än så länge är det jag sett på företag runtom i Sverige mest passivitet. För att faktiskt förändra situationen för marginaliserade grupper inom spelbranschen så måste det till en handlingsplan och det kostar både resurser och tid. Då är det kanske inte så konstigt om jag, efter 25 års spelande och 14 års arbetsliv i branschen, är lite besviken på hur lite som hänt.

Flera namnkunniga kvinnor som kritiserat spelbranschen har fått allvarliga hot. Vad tror du ilskan beror på?
– Den västerländska datorspelstraditionen har sitt ursprung i krig och konfliktspel. På 1970-talet utvecklade Gary Gygax och Dave Arneson ur detta bordsrollspel. Bordsrollspel i sin tur har fått stå modell för många datorspel som hämtar mycket av sitt DNA från rollspel, åtminstone i västvärlden.

– Min poäng är att datorspelens ursprung kommer från helt mansdominerade eller upplevt mansdominerade fält. Spel görs av män för män och med en manlig identitet som utgångspunkt. En möjlighet för män att kunna ta sig an en ganska smal men ändå hanterbar version av maskulinitet som tillfredsställer spelarens behov av att leva upp till samhällets förväntningar.

– In kommer då kvinnor och andra marginaliserade grupper inom spelkulturen och säger att ”det här är inte bra, sättet vi porträtterar män och kvinnor på i spel är problematiskt.” Det blir ett angrepp på spelarens identitet. Till saken hör också att både rollspel och datorspel fått utstå mycket kritik av en oförstående och framförallt okunnig vuxenvärld som med moralpaniska undertoner ifrågasatt våld och sex i spel. Dessa kontroverser, ofta med dåligt pålästa debattörer, har så klart också påverkat hur spelkulturen ser på kritik.

Åsa påpekar att det som hänt efter Gamergate är att vi faktiskt diskuterar trakasserier och kvinnosyn inom spelvärlden. I dagarna har en hjälptjänsten Crash Override startats som en direkt följd av Gamergate. Sajten erbjuder hjälp till de som hängts ut, trakasserats eller på andra sätt råkat illa ut på nätet. Thomas Arnroth skriver utförligt om den nya tjänsten här: Insatsstyrka slår tillbaka mot näthatare

Jag frågar Thomas Arnroth, spelrecensent som man bland annat kan se på Gomorron Sverige i SVT, om den svenska spelbranschens syn på problemet med trakasserier inom spelbranschen.
– Jag tror de ser problemet, i alla fall med hjälp av en liten spark i rumpan eller två. Problemet är ju det gamla vanliga; männen vid makten är inte direkt drabbade och fattar därför inte riktigt det reella hotet som främst kvinnor i branschen anpassar sig efter. Men det man kan säga som är bra är ju ändå att spelbranschen tack vare sin ungdom ändå är mer lättrörlig än andra; alltså att problemen inte sopas under bordet.

Tror du diskussionerna om sexism och rasism i spel kommer förändra spelvärlden? Ser vi en mer socialt medveten spelutveckling framför oss?
– Absolut, det händer redan. Men storspelen, de vi kallar trippel-A, kostar hundratals miljoner att göra och tar minst två år, ofta tre att göra, så det är en fördröjning där. Men bland övriga spel, allt det vi lite löst kallar indiespel, händer det för fullt. Vi kommer, tror jag, se de effekterna av Gamergate och debatten tidigast 2016, men ännu mer 2017 och framåt. Såna enkla saker som att det finns kvinnliga protagonister kommer att slå igen samt en del annat som är lätt åtgärdat.

* doxxing = lägga ut personlig och identifierbar information om en person på nätet, SWATing = anmäla någon i syfte att skicka polisen till hens hem, ibland med livsfarliga konsekvenser

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se