Stäng
blog-header
november 27, 2013
Kawa Zolfagary, bloggare
Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT

En hotbild säger mer än tusen ord

Jag har tappat räkningen på alla hotbrev jag fått. Då tänker jag bara på breven som kommit i fysisk form, ner i min brevlåda, till mitt hem. Att försöka räkna ihop alla hot och trakasserier jag fått över nätet skulle vara fullständigt omöjligt. Däremot har jag full koll på hur många gånger jag utsatts för hot om sexualiserat våld: Noll.

Granskar man den diskussion i media om hur hot på nätet ser ut så kan man lätt få för sig två saker, att alla som tycker till om något offentligt får ta emot hot och att hotbilden ser likadan ut för alla. Båda sakerna är fel. Det är inte vem som helst som blir hotad och det är definitivt inte på samma sätt eller i samma utsträckning. Självklart är det lika allvarligt oavsett vem som utsätts, men vi får inte blunda för att det finns krafter bakom som dirigerar hoten. Och de gör det inte mot vem som helst.

Jag frågade fem vita män som arbetar inom media ifall de någonsin blivit utsatta för hot på grund av vad de har skrivit. Endast en av dem hade erfarenhet av det. Då rörde det sig om ungefär fem hot på fem år, framförallt kopplat till att han kritiserat SD. Jag jämför det med vad jag själv får och det blir tydligt att det är en stor skillnad. Det går sällan en dag utan att jag får ett hot eller grovt påhopp. Oavsett vad jag skriver om. Men det brukar strömma in fler hot när man skriver om SD och det är ingen slump.

Det finns rasistiska sidor som drivs med stöd av ledande Sverigedemokrater. Dessa sidor har horder av läsare som de gladeligen riktar mot alla som kritiserar dem. De hänger ut meningsmotståndare och sen väntar de på att kommentarsfältet sköter resten. Där hänger man glatt ut minderåriga med både adress, namn och bild. Några av sidorna har kommentarsfält fulla av direkta hot och grovt kränkande påhopp som man aldrig modererar. Dessa sidor drar sig inte för något, inte ens för att publicera en film som visar hur någon blir utsatt för en våldtäkt. Så länge som man kan hetsa mot invandrare och meningsmotståndare så går man hur långt som helst.

Det går att koppla aktiviteten på dessa sidor till hoten vissa får. Jag märker av det själv att när jag hängs ut på rasistiska sidor så ökar antalet hot jag får. Det är hot i form av ”Tro inte att du är säker. Inte du. Inte din familj. Det här är vårat land och ni ska ut. I en liksäck om det krävs”. Hoten kommer i form av brev, ibland telefonsamtal, oftast på nätet i mailen, på facebook eller twitter. Det brukar alltid finnas med en rad eller två om något de läst om mig på någon av alla rasistiska sidor. Inte sällan avslutas det med ”SD 2014″ eller liknande.

Jag tänker på alla hot jag får och hur de ser ut, hur grova och många de är. Jag tänker på hur vita män nästan alltid slipper utstå samma form av hot, så länge de inte skriver om SD men även då klarar de sig vanligtvis undan. Jag tänker på hur en sådan sak som att jag bytte jobb ledde till att jag fick en drös hot skickade till mig och min arbetsgivare, för att en SD-kopplad rasistsida hängt ut mig. Sen tänker jag på hur det ser ut för kvinnor i samma situation och allt bleknar i jämförelse.

Uppdrag Granskning gjorde ett uppmärksammat program om näthat. I det berättar flera kvinnor om hur hoten och påhoppen mot dem ser ut. Det är ofta hot om sexualiserat våld. Det handlar ofta om att de ska våldtas, gärna med rasistisk koppling. Män får också hot med inslag av våldtäkt skickade till sig, men då handlar det om deras fruar, flickvänner, döttrar och systrar som ska utsättas. Kvinnor i offentligheten får utstå ett massivt drev från rasistiska och anti-feministiska krafter på ett sätt som vi män slipper. Även om vi rasifierade män inte är fullt lika fredade som de vita så är det fortfarande en stor skillnad.

Det är inte bara kvinnor i offentligheten som drabbas. Jag hör ofta från kvinnliga bekanta att de kommenterat på något sexistiskt de sett på facebook och sagt ifrån, bara för att få anonyma meddelanden med grova påhopp och kränkningar. Alltid med anspelningar på deras kön, ofta med en underton av hot om sexualiserat våld.

Det här är ingen slump. Det finns självklart ett skäl till att det är just rasifierade och kvinnor som blir mest utsatta. Det beror inte heller enbart på att diverse SD-kopplade rasistsidor riktar hoten mot just dem. Det beror på att vi lever i ett samhälle där trösklarna är sänkta för vad som är acceptabelt beteende gentemot rasifierade och kvinnor. Rasistiska partier och deras organ bidrar till att dehumanisera feminister, antirasister och rasifierade så till den grad att de som hotar oss antagligen inte ens ser det som att de hotar en annan människa till livet.

Att det finns kvinnor som får fler och grövre hot än vad jag får är varken en tröst eller en förminskning av det jag och andra män utsätts för. Att vita män slipper hot fastän de uttalar sig om samma ämnen är inget som ska ligga till last för dem. Att vi har ett samhälle där vissa hotas till livet för att de uttrycker sin åsikt och att dessa hot är värre för de som står utanför normen, de som redan har svårt att höras, är ett hot mot oss alla.

De sätter upp måltavlor på alla de anser avviker. Det är vår plikt som personer med privilegium att ställa oss i vägen.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se