Stäng
blog-header
december 3, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
STOCKHOLM 20171120 Kampanjen #metoo på sociala medier där kvinnor delar med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp. Kvinna håller upp en skylt. Foto: Claudio Bresciani Foto: Foto: Claudio Bresciani/TT

Efter #metoo – fyra konkreta steg för att rasera vår kultur

Metoo-kampanjen har den senaste tiden spridit sig från bransch till bransch tills den tycks ha överröstat till och med de argaste av antifeminister och rasister och klart och tydligt visat oss vad vi alla egentligen redan visste: Att de har fel.

Vi har ett problem med vår kvinnosyn, kära antifeminister. Orsaken till problemet finns inbäddad i vår egen kultur, kära rasister.

Överallt där jag avlyssnat vanliga människors konversationer har jag blivit upplyft av den förståelse för det faktiska problemet – en kultur där sexuella trakasserier, övergrepp och sexism alltför länge trivialiserats, ignorerats och avfärdats som ett ”privat” problem för kvinnor – som alla från manliga komiker-poddar till 15-åriga killar på bussen har uppvisat. Det är glädjande.

Att det utöver dessa även finns några skrupelfria mediachefer, ledarskribenter out of touch och Alexander Bard som högljutt visat att de inte alls förstått de senaste veckornas diskussion, har inte lyckats dämpa min optimism.

För dessa personer finns ju alltid – dinosaurier som till varje pris vill upprätthålla en kultur av tystnad där sexuella övergrepp och sexism är offrens egna problem. En kultur där de enda svaren som får ges är ”tjejer måste lära sig att säga ifrån” samt ”tjejer måste sluta tro att de kan röra sig fritt utan att bli antastade”. Så har deras argument sett ut, antagligen ända sedan riktiga dinosaurier vandrade omkring på den här planeten.

Varje gång vi påpekar att fokus på att kvinnor ska undvika ”risker”, vilket för de som håller räkningen numera inkluderar allt från klädesplagg till Finlandsfärjan, inte är ett sätt att förebygga våldtäkt utan bara ett sätt för samhället att lägga över ansvaret på offren i stället för förövarna, har det mötts med total oförståelse.

Varje gång vi påpekar problemet med ett samhälle som tacklar våldtäkt och övergrepp genom att uppmana kvinnor att minska sin egen rörelsefrihet, har det följts av häpenhet över hur ”otacksamma” vi är. Dessa uppmaningar är ju för kvinnors egen säkerhets skull! De är ju bara av omsorg som vi talar om för kvinnor att de måste anpassa hela sina liv efter hotet om våldtäkt!

Men hur ska vi som samhälle då i stället ta oss an det problem som de senaste veckorna lyfts fram överallt från löpsedlar till poddar till busshållplatser?

Det lättaste är att börja med hur vi som samhälle inte ska ta oss an problemet.

Vi ska inte göra som SvD ledarsida häromdagen när de påpekade att ”könsobalans” i samhället som beror på att människor runt om i världen tvingas fly hit, kan få alla pojkar i Sverige (oavsett etnicitet) att begå fler sexövergrepp. Och att ”ansvarsfulla föräldrar” därför gör klokt i att varna sina döttrar.

Förutom den negativa manssyn som SvD:s ledarsida eventuellt pekar ut, är det förstås helt obegripligt att i kölvattnet av #metoo fortfarande köra den gamla devisen att föräldrar måste ”prata med sina döttrar” om pojkars övergrepp. Det är förstås sönerna – de som enligt SvD Ledare kommer börja begå fler övergrepp – som föräldrar bör fokusera på. Trots veckor av vad som bäst kan beskrivas som en gigantisk strålkastare på problemet, lyckas alltså ledarskribenter fortfarande missa det uppenbara, att vi måste flytta ansvaret för övergrepp från offren och börja lägga det där det faktiskt hör hemma.

Pinsamt för SvD ledare, men framför allt en pedagogisk uppvisning i varför vi befinner oss i en kultur där en kampanj som #metoo överhuvudtaget behövs.

Vi ska heller inte göra som Lena Dunham, som valde att offentligt gå ut och försvara sin producent efter att han anklagats för våldtäkt. Senare gick hon ut och bad om ursäkt för att ha ”försvarat en vän” vilket skulle kunna vara okej som ursäkt om man nu inte heter Lena Dunham och valt att använda hela sin feministiska cred till att utmåla en annan kvinna som lögnare. Därmed förstärkte hon bilden av att det bara är vissa kvinnors vittnesmål som är trovärdiga. Inte vittnesmålen mot män som råkar ha kända, populära personer med mycket makt vid sin sida. Vilket i princip var anledningen till att hela metoo-kampanjen startade överhuvudtaget.

Slutligen ska vi inte göra som David Eberhard som på Göteborgs-Postens ledarsida med nästan skrattretande tondövhet försökte dela in metoo-kampanjen i ”riktiga” och ”oriktiga” övergrepp och därmed lyckades missa hela poängen. För det är inte svårighetsgraden i varje enskild berättelse som är poängen med #metoo. Det är den kollektiva erfarenhet som kvinnor över hela världen delar; av att ens kropp ständigt anses vara tillgänglig för kommentarer, anspelningar, skämt, smekningar, tafsande, övergrepp och våldtäkt – på krogen, i ICA-kön och på jobbet. Tillsammans bildar de ett mönster som till och med Göteborgs-Postens ledarsida borde kunna uttyda.

Vad ska vi göra, för att förvalta arvet från alla berättelser som delats under hösten 2017?

Vi ska rasera den kultur vi lever i.

Ni vet, det som vi feminister har tjatat om och som fram till hösten 2017 i stort sett ignorerats. Detta innebär att

1. Vi ska sluta se våldtäkt, sexuella trakasserier, tafsande och sexism som privata problem för de individer som utsätts. Det är ett samhällsproblem. Att kräva att individer – ofta kvinnor, ofta unga – ska lösa kulturella problem genom att ”säga ifrån” (utan att framstå som ”lättkränkta” enligt alla världens ledarskribenter) är bara ett sätt för samhället att avsäga sig sitt eget ansvar.

2. Vi ska sluta tro att vi förebygger våldtäkt genom att ge råd till kvinnor om hur de kan ”undvika” risksituationer. Det innebär att sluta påstå att råd till kvinnor om hur de ska undvika våldtäkt är detsamma som att ge någon rådet att låsa sin cykel för att undvika att den blir stulen. Kvinnor är inte objekt. Våra kroppar är inte saker som ska ”skyddas”. Våldtäkt är inte detsamma som stöld och att tvingas anpassa sitt liv efter det ständiga hotet om våldtäkt är inte detsamma som att tvingas låsa sin cykel. Att uppmana kvinnor att ständigt minska sin egen rörelsefrihet i offentliga miljöer för att undvika våldtäkt är inte detsamma som att tackla våldtäktsproblematiken. Det är inte ens i samma universum.

3. Vi ska sluta ropa ”inte alla män!” varje gång debatten om sexuella trakasserier och våldtäkt kommer upp. När feminister använder uttrycket ”alla män” görs det med meningen att våldtäkt inte är kopplat till män med en viss bakgrund, hudfärg, ekonomisk klass, social status, utbildningsnivå och så vidare. Våldtäkt begås av män i alla delar av samhället. Att tolka uttrycket ”alla män” som att varje individuell man på jorden är en våldtäktsman är förutom felaktigt också också en vanlig metod för att ”sätta dit” feminister och för att slippa diskutera det verkliga ämnet. Nämligen att våldtäkt är ett kulturellt, inte individuellt, problem.

4. Vi ska sluta måla upp bilden av hur en ”riktig” förövare ser ut. Det som sker när man försöker utmåla en viss grupp som ”problemet” och fokusera alla insatser på denna grupp, är två saker: A. Antalet övergrepp inom den utpekade gruppen sjunker antagligen, eftersom insatser mot övergrepp brukar ha den effekten vilket är anledningen till att insatser mot övergrepp ska riktas brett och mot alla män. Eftersom sexuella övergrepp begås inom alla samhällsgrupper. B. Offer för sexuella trakasserier, våldtäkt och andra övergrepp där förövaren inte tillhör den utpekade ”problematiska” gruppen blir mindre benägna att anmäla. Också kallat ”självuppfyllande profetia.”

Utöver dessa saker finns det givetvis många fler. Att rasera en kultur och bygga upp en ny tar tid och kraft. Det är inget man löser genom en ny lagstiftning eller en hashtagg eller ett inlägg på Politism. Men den tiden och kraften måste vi lägga. Det finns ingen annan väg.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler