Stäng
blog-header
december 1, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Loonina/twitter

Det här inlägget handlar inte om Hänt Extra

Det finns tillfällen när jag är så glad att ordet våldtäktskultur kom in på riktigt i det svenska feministiska vokabuläret under 2013.

Det fanns naturligtvis innan – ”rape culture” har varit ett begrepp under lång tid i den feministiska debatten på internet – men idag används det även flitigt även i den svenska debatten och dyker upp i allt från dagstidningskrönikor till folks facebookuppdateringar.

Och som sagt, vissa dagar är man mer glad över det än vanligt.

I veckan började denna bild (cred går till Loonina) cirkulera på internet. Den är ur tidningen Hänt Extra. Där kan man glatt läsa: ”Kändisdammen skakas just nu av ryktena om att en känd TV-man har antastat en lika känd kvinna. Det påstådda övergreppet ska ha skett hemma hos kvinnan under ett jobb-relaterat möte. När Tissel & Tassel hör vem mannen är blir vi konfunderade. Skulle han? Han som antagligen inte har svårt att få unga tjejer på rygg.

Allt under den charmiga rubriken ”För BRA för att vara SANT.”

Jag vill vara tydlig: Det här inlägget handlar inte om Hänt Extras lilla textruta. Men det är ett exempel på varför det är skönt att ha ett begrepp som förklarar hur saker och ting hänger ihop. För vad är det egentligen som händer i den där textrutan?

Ja, antingen var Tissel & Tassel med vid det påtalade övergreppsögonblicket. Eller så bevittnar vi här något helt annat.

Kanske Hänt Extra vet mycket mer om händelsen än vad som står. Jag gör det definitivt inte, och tänker inte heller spekulera. Nu vill jag vara ännu mer tydlig: Det här inlägget handlar inte om det påtalade övergreppets vara eller icke vara.

Här är dock hur texten uppfattas av läsarna, av vilka många är unga kvinnor: Anmäl inte män som är populära, särskilt hos unga tjejer, för övergrepp. Ingen kommer att tro dig.

Våldtäktskultur handlar inte, som en del tycks tro, om antal våldtäkter i ett samhälle eller huruvida många överröstar varandra med försäkringar om vilket hemskt brott de anser att våldtäkt är. Våldtäktskultur handlar om synen på vad en våldtäkt är, om synen på offren, och synen på förövarna. Det definieras som en rad underliggande komponenter i samhället som tillsammans skapar en kultur där sexuella övergrepp ses som något oundvikligt, något som kvinnor individuellt måste lösa genom att anpassa sitt handlingsutrymme och sina liv efter det ständiga hotet om våldtäkt. I alla fall om de inte senare ska få skulden för en eventuell våldtäkt.

Skuldbeläggning av offren, trivialisering av övergrepp (boys will be boys), glorifiering av aggressiv sexualitet hos män, skambeläggning av kvinnlig sexualitet (slutshaming), objektifiering (avhumanisering) och andrafiering av främst kvinnor, vilket suddar ut gränsen mellan vad som är ok och inte att göra med dem, är alla viktiga komponenter i en våldtäktskultur.

En annan viktig komponent är den seglivade myten att populära, kända, rika män inte ”behöver” våldta och därför aldrig av någon anledning skulle kunna korsa gränsen mellan vad som är ok eller inte. Den här myten är seglivad för att den även andrafierar förövarna till en grupp som tillhör ”de andra”, inte några vi känner, inte någon som oss. Och trots att den gång på gång bevisas som just en myt.

I några av de senaste uppmärksammade våldtäktsfallen från USA – se Steubenville, Maryville och Tallahassee – har ingredienserna varit desamma: Unga tjejer som anklagar en eller några populära killar för våldtäkt. Tjejerna ifrågasätts för sitt beteende innan våldtäkten och får hela skolan och staden emot sig. Omvärlden gör bedömningen att dessa populära killar inte ”behöva våldta” någon. Omvärlden förklarar att tjejer ofta ljuger om våldtäkt, till exempel för att ”hur ska de annars förklara det som hände för sina föräldrar?” Tjejerna kallas horor, groupies, slampor, gold diggers, etc. Alla oroar sig för att deras falska anklagelser ”förstör” de populära killarnas liv.

Det låter antagligen överdramatiskt för en textruta i en skvallertidning, men det är i denna kontext man kan läsa Hänt Extras text. Det är i denna kultur den kom till.

Till Dagens Media förklarar Hänt Extra att formuleringen i texten är ”olycklig” och att:

Det dumma var att vi framställde det som att den här personen kan få vem som helst på rygg. Det är en jäkligt olycklig formulering. Vad som är så uppseendeväckande är att den här personen som anmälts är så snäll och oförarglig. Han är den sista man kunde tänka sig skulle hamna i en sådan här situation. Om man inte känner till det kan jag förstå att man kan uppfatta texten på ett kränkande sätt och det var absolut inte vår avsikt.”

Jag tror inte heller det var Hänt Extras medvetna avsikt. Det är problemet. Det är först när vi ser det underliggande systemet bakom som vi kan börja arbetet med att förändra det.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se