Stäng
blog-header
november 7, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
David Eberhard. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT /

Det handlar om vår kultur, David Eberhard

Jag har följt diskussionerna runt #metoo under några veckor och tre saker har varit slående:

1. Hur mycket mer öppna den unga generationen är än vi andra övervintrade dinosaurier till att sexuella trakasserier inte är en naturlag.

2. Hur många övervintrade dinosaurier som dominerar mediautrymmet.

3. Hur många debattörer som helt missar poängen med #metoo.

Senaste exemplet på nummer tre är David Eberhard på GP:s ledarsida.

David Eberhard sällar sig till alla de som oroar sig för att #metoo riskerar att vara alldeles för effektiv i kampen mot trakasserier. Han anser visserligen att #metoo behövs, men enbart för att ”komma åt den minoritet av män som beter sig som svin”. Det han oroar sig för är att saker som han bedömer bara handlar om ”klumpiga raggningsförsök” ska tas upp under samma hashtagg som berättelser om våldtäkt. Enligt Eberhard kommer denna ihopblandning ”devalvera riktiga övergrepp”. Oklart hur.

Eberhard exemplifierar med utrikesminister Margot Wallström (S) som berättat att hon blev tafsad på under en officiell EU-middag. Wallström lyfte fram händelsen för att visa att detta beteende är något kvinnor möter i alla delar av samhället, att en hand som smeker ens lår under bordet ingår till och med när man representerar Sverige i offentliga sammanhang.

Eberhard tycker dock att Wallströms berättelse mest är ett tecken på att hon ”ser sig som ett offer”. Det hon borde ha gjort är att handgripligen ge igen, enligt Eberhard, i stället för att dela med sig av händelsen som hon nu gör.

Och Eberhard stannar inte vid att läxa upp Margot Wallström. Han läxar upp alla kvinnor som lyfter fram saker han själv, Eberhard, bedömer inte är tillräckligt ”riktiga” för att platsa under #metoo.

Och där kommer vi till nästa problem som jag ser med #metoo-uppropet,” skriver Eberhard. ”Visst ska vi uppmärksamma riktiga offer, men när ett stort antal kvinnor väljer att anta en offerroll i sin strävan efter jämställdhet över saker som inte är annat än klumpiga raggningsförsök devalverar man riktiga övergrepp.

Här gör Eberhard inget unikt. Så brukar kvinnor som berättar om ovälkomna händer här och där bemötas. ”Varför sa du inte ifrån tydligare?” brukar följa strax innan hela händelsen avfärdas som ”inte så farlig”. Och det är här så många människor missar poängen.

För det första missar de att sexuella trakasserier sker i en kontext.

Den kontexten är sällan så svart eller vit som ”man tar kvinna på brösten, kvinna ger man en rak höger, mannen fattar plötsligt att hans beteende var fel, världen är ful av regnbågar och fluffiga moln igen” eller vad det nu är olika debattörer försöker få det att låta som.

Försök i stället med scenariot ”chef gör sexuell anspelning mot nyanställd kvinna, alla i rummet skrattar, kvinna lyfter händelsen med kollegor, får höra att det ju bara var ett skämt, kvinna vill precis som de flesta människor inte blir en paria på arbetsplatsen redan första veckan, kvinna gör därför ingen affär av det, kvinna berättar långt senare om händelsen under en populär hashtagg på twitter, kvinna blir kallad offerkofta på en borgerlig ledarsida”.

Det här är vad #metoo försöker visa, att samhället kräver att kvinnor ska protestera mot varje enskild gränsöverskridelse (helst handgripligen) om de senare ska tas på allvar när de berättar om den, samtidigt som man kallar dem lättkränkta och offerkoftor när de protesterar mot just enskilda gränsöverskridelser.

Det är den luddiga gränsen mellan att säga ifrån och ”vara lättkränkt” som är så jäkla svår att navigera. Att protestera mot beteenden som egentligen inte alls är enskilda beteenden utan del av en kultur, är lättare sagt än gjort.

Att kräva att kvinnor – ofta mycket unga kvinnor – ska lösa ett kulturellt problem genom att ”säga ifrån” utan att samtidigt vara besvärliga och lättkränkta är dels ett omöjligt krav och dels bara ett sätt för samhället att avsäga sig sitt ansvar.

Den andra stora poängen många missar med #metoo är syftet. Oron över att #metoo inkluderar alla berättelser från våldtäkt till klumpigt tafsande är GP:s ledarsida inte ensamma om. Men syftet med #metoo är inte att säga att en hand på låret är detsamma som en våldtäkt, utan att påvisa att kvinnor i hela världen lever sina liv i en kollektiv erfarenhet; en strid ström av tafsande händer, kroppar som trycks mot dem, ovälkomna fingrar innanför kläder, sexuella anspelningar, opassande ”skämt” som påminner dem om att deras kroppar anses tillgängliga och hänger ihop med berättelserna om grova övergrepp och våldtäkt.

Tillsammans bildar alla dessa berättelser mönster i sanden. De visar upp något mycket större än enskilda händelser; bilden av en kultur. Vår kultur.

Kontexten blir då att kvinnor lever i ett samhälle av ständiga ”klumpiga raggningsförsök” – på krogen, ja, men även i taxin, på tunnelbanan, på arbetsplatsen, i klassrummet, i ICA-kön, i styrelserummet och på EU-middagen. Det är så Eberhard borde beskriva berättelserna. Hela bilden.

Man måste se helheten för att kunna komma till rätta med något. Det är därför man anklagas för att ”överdriva” eller för att ”devalvera” när man beskriver en hand på låret under samma hashtagg som våldtäkt. Det är därför man anklagas för att göra sig till offer när man försöker se bortom enskilda händelser och visa hela bilden av hur kvinnors kroppar behandlas i vår kultur. Systemet försvarar sig självt. Så som förtryckande system alltid gör.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler