Stäng
blog-header
mars 23, 2015
Julia Cagan, bloggare
Synagogan i Stockholm Foto: Fredrik Sandberg / TT

Den ”invandringskritiska” antirasismen

Vi bor i en spännande tid fylld av diskursiva förskjutningar. Det visar inte minst den senaste tidens diskussioner kring antisemitismen i Sverige och dess relation till svenska muslimer och den växande islamofobin.

Den sverigedemokratiska världsuppfattningen att det är invandrare från förorten (läs: svarthåriga, mörkhyade muslimer) som står för dagens antisemitism i Sverige och Europa har successivt fått fäste och nått sin höjdpunkt under de senaste veckorna. ”Vårt” (läs: vita svenskars) våld mot judar är ju ändå mer sällsynt och mer civiliserat i hur det utövas, inte sant?

Under P1 Debatts program om den växande antisemitismen och islamofobin antyddes detta ett flertal gånger.

Petra Kahn Nord, generalsekreterare för Judiska ungdomsförbundet, pratade om hur svårt det är att känna sig trygg när man öppet lever med sin judiska identitet i Malmö. Hur lär man sina barn att vara stolta judar när de tvingas gömma sina identiteter för att inte riskera att utsättas för våld? Antisemitismen i Malmö är ett reellt problem och en fråga den antirasistiska rörelsen måste ta på allvar under dessa tider av växande fascism. Men det anmärkningsvärda i Kahn Nords argumentation är hennes användning av ord som ”terrorism” och svepande prat om ”namn som klingar från Mellanöstern”.

Det gör någonting med den allmänna diskursen när vi slentrianmässigt skiljer ut muslimers våld mot judar som ”terrorism” medan vita svenskars våld mot judar förblir ”hatbrott” eller ”enskilda incidenter”. Som om syftet med att sätta eld på en moské eller synagoga där det befinner sig människor inte också är en politisk handling ämnad åt att sprida rädsla – och därmed en terrorhandling. Det kan kännas obetydligt, men avpolitiseringen av de farliga övertygelser som ligger bakom nynazistiskt och högerextremt våld har konsekvenser.

Kahn Nord påpekade också att hon kände sig sviken av det svenska samhället förra sommaren, under den israeliska belägringen av Gaza, på grund av att den våg av antisemitiska kommentarer som frodades på sociala medier beskrevs som en ”kritikstorm” av svensk media. Den där frustrationen, ett resultat av att rasismen inte tas på allvar, känner jag stor empati för.

Det jag vill ifrågasätta är påståenden som antyder eller explicit menar att antisemitism som utövas av muslimer, personer från Mellanöstern eller andra etniska grupper som rasifieras, tas på mindre allvar på grund av utövarens identitet. Detta är en tes som även DN:s ledarsida presenterade häromveckan.

Rent krasst är det så att genuin antirasism över huvud taget väldigt sällan prioriteras då det oftast inte berör vårt samhälles majoritetsbefolkning eller de som besitter makten. Retoriken som används för att relativisera antisemitism används även ständigt för att relativisera islamofobi, muslimhat och annan rasism. Hets mot muslimer blir till ”islamkritik”, konspirationsteorier om romer blir till ”kritik av tiggeriverksamheten” och rasistiska generaliseringar om icke-vita blir till ”invandringskritik”.

Det är snarare så att muslimer som uttrycker antisemitism hamnar under starkare strålkastarljus då den vita majoritetsbefolkningen riskerar väldigt lite när de uppmärksammar den. Det blir inte bara ett sätt att avsäga sig själv ansvar för situationen svenska judar befinner sig i utan spelar även in i det rasistiska klimatet inom svensk politik. Sverigedemokraterna – men även andra partier som vill skylla diverse samhällsproblem på (rasifierade) invandrare – tjänar oerhört mycket på att framställa just dem som källan till vissa typer av rasism.

Problemet ligger delvis i frågorna som alltid ställs kring rasism. ”Vilka är det som är rasisterna egentligen? Är det inte de obildade, de korkade, underklassen, arbetarklassen, muslimerna eller syrianerna?”

Den mentaliteten påminner mycket om hur man pratar om könat och sexualiserat våld. ”Vilka män är det som slår och våldtar egentligen?”

De flesta av oss som är insatta i hur patriarkatet fungerar kan svaret väl: ”alla män”. Det vill säga, forskning visar gång på gång att problemet inte går att avgränsa till en särskild social eller etnisk grupp. Kvinnohat är samhällsgenomsyrande.

Jag skulle vilja påstå att detsamma gäller för rasism, i alla former. Inte minst hatet mot judar, som har en så lång historia av att ha etablerats institutionellt i det svenska samhället (långt innan någon muslim satt sin fot här).

Det är relevant att prata om hur denna rasism har ompaketerats och hur den moderna svenska antisemitismen skiljer sig från 30-talets. Etablerandet av staten Israel och gestaltningen av den som representativ för alla judar, oavsett om de befinner sig inom Israels gränser eller utanför, har spelat en avgörande roll i den utvecklingen. Det betyder såklart inte att Israel bär ansvaret för antisemitismen, det som bör diskuteras är i stället hur vi pratar om Israel och dess relation till den judiska diasporan.

Ett par aktuella exempel i raden av oerhört många är den bisarra frågan som ställdes av SVT till Israels ambassadör samt bilden av Israels flagga tillsammans med texten ”den judiska flaggan”.

Men även den moderna antisemitismen genomsyrar alla sociala grupper, oavsett religion eller etnicitet. Att prata om framväxten och spridningen av vissa nyare typer av antisemitism är relevant. Att göra det i form av kulturell essentialism och koloniala generaliseringar är farligt.

För självklart ska hotet mot judar tas på allvar, som alla hot och hat som riktas mot utsatta minoritetsgrupper. Men det är både naivt och oärligt att inte erkänna när berättelsen kring ”den terrorhotade judiska befolkningen” tjänar de rådande maktförhållandena ett syfte då det passar in perfekt i ett ”clash of the civilisations”-narrativ och rådande islamofobiskt klimat.

Om vi verkligen ska lyckas att få bukt med både antisemitismen och islamofobin som den allt mer normaliserade rasismen innebär måste vi sluta skilja på vårt våld och deras våld.

Antisemitism, hat och rasism är inte en essentiell del av någon kultur eller religion, det är del av en ideologi som vi alla kan råka reproducera. Detsamma gäller hatet mot muslimer.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se