Stäng
blog-header
februari 2, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Del 3: Feminismen och den fjärde vågen?

Inspirerad (nåja) av Fittstim – min kamp och dess misslyckande att beskriva feminismen vill jag prata lite om feminismen och de senaste 25 åren. Inte för att jag tror att det finns en ”korrekt” beskrivning av feminismen, utan för att jag är en av de som var med, och det här är min.

Du kan läsa Del 1: Feminismen och 90-talet och Del 2: Feminismen och tredje vågen.

Det här är Del 3.

 

Enligt lagen om allts jävlighet följdes den feministiska renässansen under 90-talet av en ny backlash. Mitten av 00-talet och framåt fick vi feminister se feminismen förminskas till artiklar om hur having-it-all-mentaliteten gör kvinnor olyckliga (nu var vi plötsligt inte ens tillbaka i 80-talet utan hade plumsat rakt tillbaka till 50-talet) och frasen ”jag kallar mig humanist och inte feminist för jag stöder kampen för jämställdhet mellan kvinnor OCH män” hördes varje dag (för feminism är ju som vi vet kampen för jämställdhet mellan kvinnor och jättebläckfiskar).

Susan Faludi beskriver 00-talet ur ett amerikanskt mediaperspektiv i boken The Terror Dream.

”På något dunkelt sätt hade kvinnors frigörelse blivit en av förklaringarna till att vår nation misslyckats med att försvara sig. Och omvänt krävde behovet av att rätta till detta misslyckande på något sätt en ändring på kvinnosidan, ett underkännande av kvinnliga åsikter, en nedvärdering av kvinnliga röster och en allmän krympning av den kvinnliga profilen.”
–Susan Faludi, Den Amerikanska Mardrömmen

Det blev åter populärt att tala om för killar att deras hjärnor inte var anpassade för att ta hand om deras egna barn – eller städa, för den delen – och även om jag känner många killar som reagerade på detta med med ”oh fuck off, antfeminister, det är jag om min bebis mot världen!” så kan man nog tyvärr dra slutsaten att budskapet även påverkade många. Sån var den, backlashen. Det privata var politiskt maskerat som vetenskap maskerat som neutralt maskerat som opolitiskt.

I Sveriges 00-tal sändes Könskriget, feminism diskuterades i termer av kvinnliga ”fuck off-pengar”, Paolo Roberto kallade sig militant antifeminist och hyllades för detta, kriget mot genusvetenskapen riktade in sig på lättskrämda föräldrar, och en bloggare som bland mycket annat menade att falska våldtäktsanmälningar är ett bra sätt för kvinnor att skaffa sig pengar i form av skadestånd gav ut tre böcker om feminism, satt i alla tv-soffor, alla radioprogram, samt pratade för riksdagen.

För de som blir feminister under 10-talet måste detta kännas ungefär lika obekant som disketter och the Rachel cut men för oss som genomlevde det – och sättet vi gjorde det på var genom att skapa oss en feministvänlig bloggosfär (tack och lov hade bloggen slagit igenom vid det här laget) samt stänga in oss och spela Sims 2 medan vi väntade på att världen skulle sansa sig igen – var det på alldeles riktigt.

Men medan omvärlden diskuterade hur feminister vill slita män i stycken (obs, bokstavligen), blev backlashen också ett tillfälle för oss att i tysthet utveckla feminismen, Internetninjastyle.

Jag startade min första feministiska blogg 2003. Jag hade bloggat några år redan, men då mest om annat. Precis när backlashen började gripa tag i Sverige började jag alltså diskutera de här frågorna på Internet. Vi vadade mellan självgoda kommentarer om hur feminismen har dragit sin sista suck (skulle vara intressant att se om de är lika självgoda idag), och försökte hitta varandra. Och vad vi hittade var en uppsjö av bloggar med perspektiv och erfarenheter som vi inte själva hade, och kanske aldrig ens hade reflekterat över tidigare.

Internet är förstås i sig ett privilegium – man måste ha dator, uppkoppling, man måste kunna engelska för att kunna delta i många av diskussionerna, det finns en tung amerikanskfeministisk övervikt, och man måste ha tillgång till tid. Men trots det ges Internet cred för att ha skjutsat feminismen in i vad som av många idag kallas för fjärde vågen.

Under 00-talet var det dock fortfarande tredje vågens feminism vi pratade om. Kritiken mot andra vågens feminism fortsatte utvecklas även om den feministiska backlashen innebar att det inte syntes i media eller på den politiska dagordningen på samma sätt som under 90-talet. Syntes den var det ofta för att tidningarna ville visa upp ”bråket” inom feminismen.

En rörelse som kritiserade andra vågens feminism var queerfeminismen. Det finns en anledning att Fis kända ”splittring” var mellan Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström, om man säger så. Queerfeminismen ifrågasatte synen på kön som antingen man eller kvinna, och kritiserade samhällets heteronormativitet. En annan rörelse som utmanade feminismens syn på en ”universiell” kvinnlighet, var transfeminismen. Transpersoner hade blivit ifrågasatta, och även fysiskt utestängda, inom den feministiska rörelsen länge. Utöver patriarkatet poängterade transfeminismen det binära tvåkönssystemet som en av samhällets övergripande maktordningar, där de som på olika sätt inte passar in i mallen av vad kön är osynliggörs och aktivt förtrycks. Det är en av de grundläggande teorierna i tredje vågens feminism.

Transfeminism betraktas av vissa feminister som ”splittrande” för feminismen, och beskrivs i mycket transfobiska ordalag som män som vill ”infiltrera” feminismen med ”sin” kamp. 2004 skrev exempelvis välkända feministen och Guardian-krönikören Julie Bindel en krönika om en transkvinna som ville jobba på ett hjälpcenter för kvinnor som utsatts för våldtäkt. Bindel kallade kvinnan för ”en man i klänning” och gladdes åt domstolsbeslutet att det var rätt att utestänga henne. Transfeminismen påpekar ofta den problematiska synen på kvinnoseparatism som finns inom radikalfeminismen, där inte alla kvinnor inkluderas.

Det finns områden där man tydligt kan se den nya generationens feminister ta plats. Den så kallade hen-debatten har kallats pseudodebatt kanske mer gånger än någon annan debatt av såväl nedlåtande icke-feminister som feminister. Sanningen är att hen-debatten, tillsammans med t.ex debatten om könsneutrala omklädningsrum, befinner sig på frontlinjen i det just nu pågående kriget om hur inkluderande samhälle vi vill vara. Att det finns människor som inte identifierar sig som varken hon eller han, människor som är intergender och människor som är intersex, vet vi och frågan är om vi vill ha ett samhälle som osynliggör dem eller om vi inte vill göra det.

När man pratar om fjärde vågens feminism pratar man ofta om rörelser, inte ”rörelsen”. Och att överhuvudtaget säga att det pågår en fjärde våg inom feminismen är förstås inte okontroversiellt. Att feminismen idag mobiliserar sig online istället för på feministiska caféer does not a movement make, påpekar många. Det är inte enkelt att försöka definiera en helt ny våg i en rörelse som inte gärna låter sig definieras överhuvudtaget. Fråga bara författarna till Fem Future: Online feminism.

De som nu pratar om en fjärde feministisk våg gör det av en rad anledningar. Vi ser slutet på backlashen och början på en ny feministisk renässans med en tillströmning av nya feminister, som i vissa delar ingår i en utveckling av tredje vågens feminism, men som i vissa delar även är ett motstånd mot densamma.

Belinda Olsson nämnde i sitt program att feminismen på 90-talet ofta uppehöll sig vid en hel del slutshaming, t.ex av kända kvinnor. Det Belinda inte nämner är att dagens feminister just nu gör upp med just denna slutshaming inom såväl som utanför den feministiska rörelsen. Detta faktum kanske inte nämndes för att det inte passade in i programmets anda, men mer troligt är att det krävs ett faktiskt intresse av dagens feminism för att känna till det.

Ett annat motstånd som tagit fart efter backlashen är den mot idén att feminism och religion skulle stå i motsatsförhållanden till varandra. Tidigt började de som skönjde en fjärde våg inom feminismen att peka ut just detta, en större och större förståelse för att tro och feminism inte på något vis utesluter varandra, som nästa stora strid för nästa stora feministiska våg.

Om vi pratar mer om var vi varit kanske vi slipper feminister som tycker det är tråkigt att feminister alltid måste ”bråka” med varandra. Eller som tycker det ”splittrar” en rörelse (som överhuvudtaget inte är en rörelse, och som heller aldrig varit som mest effektiv då den försökt vara det) när feminister påpekar att även feminister kan utöva förtryck.

För ”feminismen” har inga ledare, kommer aldrig enas under något manifest, aldrig registrera något företagsnamn. Feminismen kommer aldrig sitta i riksdagen, eller skicka ut nyhetsbrev, eller skriva slogans, eller göra TV-program. Feminismens kännetecken, att vi ”inte ens kan komma överens med varandra” som antifeminister nedlåtande brukar beskriva det utan att veta att de just beskrivit feminismens absolut största styrka, är något vi måste börja hylla, inte oja oss över. Vi har bevisat att vi kan samlas och mobilisera oss med en enorm kraft, utan att för den sakens skull kräva att feminister alltid är eniga.

Om vi pratar om var vi varit kanske vi också kan slippa frågor som Har Feminismen Spårat Ur? eftersom kännedom om vad feminism varit och om vad den är säger att en sådan frågeställning inte kan besvaras, och kan besvaras på en miljon vis.

Läs mer:

Första vågens feminism

Andra vågens feminism

Tredje vågens feminism

Womanism

Black feminism

Postkolonial feminism

Den imperialistiska blicken

Transfeminism

Intersektionalitet

Bleck

Queerfeminism

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se