Stäng
blog-header
januari 31, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Darkangel/Flickr

Del 1: Feminismen och 90-talet

Nu har sista avsnittet av Fittstim – min kamp sänds och även om det enligt vissa tydligen är att frångå ”intellektuell hederlighet” så måste jag ändå in the spirit of att kalla en spade en spade, säga: Det var allt ett skitprogram. Visst, det sista avsnittet var lite mer okej, men vid det laget var det lite sent.

SVT själva tycks dra slutsatsen – tillsammans med alla tröttsamma debattörer som aldrig missat chansen att skrika ”twitterdrev” så snart tillräckligt många är legitimt upprörda över samma sak  –  att programmet skapade reaktioner för att man inte får kritisera feminismen. Har man bara den allra minsta kunskap om feminismens historia och har spenderat den allra minsta tid med att läsa feministiska twittrare och bloggare lately, så vet man att ja, man får kritisera feminismen. Ibland är det det enda vi feminister gör.

Att SVT också bemöter kritik med att ”VI tycker minsann att ALLA perspektiv och vinklar ska få höras men det gör tydligen inte ni” (ett argument som i klassiska Internet-argument-bingo brukade kallas OMG COMMUNIST CHINA) är förstås symptomatiskt för ett program som misslyckas att göra just det. Visa alla perspektiv. För att visa upp en redan tröttsamt rådande bild av feminismen och knappt ifrågasätta den alls, är inte riktigt att ”belysa samhällsfrågor på olika sätt.”

Det kunde ha varit ett bra program. Det kunde ha valt att vara en faktisk analys av 90-talets svenska feministiska renässans och dessutom helt rätt i tiden eftersom vi idag står inför en ny sådan renässans. Det kunde valt att ta sig en ordentlig titt på den kanske största segern för män någonsin, möjligheten att ses som och vara lika mycket föräldrar åt sina barn som kvinnor, istället för att betrakta dem som konstiga fiskar i ett akvarium. Och när det försökte få tips om hur dagens feminism ska fånga välj- eh, nya feminister ville man mest bara gömma sig med en billig flaska vin, någon countrylåt om ensamma grusvägar och förlorade kärlekar, och ett mycket tungt public-service-älskande-hjärta.

För det var ju inte så det var! Och det är inte så det är. Därför tänkte jag i tre inlägg prata lite om de senaste 25 åren. Om hur det var. Och hur det är.

Feminismen och 90-talet

Jag var i slutet av tonåren när 90-talets feministiska renässans började märkas runt omkring mig. Vi hade just haft en feministisk backlash – också kallat ”80-talet” – och precis som så många andra hade jag lärt mig att ordet feminism hade ”kidnappats” av militanta manshatare som höll det fånget i en mörk källare och att jag som icke manshatare därför inte kunde kalla mig det.

Idag kan jag undra hur de lyckades få mig att gå på det men en backlash är en backlash och vi som sedan även var med om nästa – också kallad ”andra hälften av 00-talet” – kan intyga att människor kan luras att gå på det mest absurda bara man sätter ihop ordet ”extrem” med ordet ”feminist” på tillräckligt många självgoda ledarsidor.

I mitten av 90-talet var jag alltså 18-19 år och fortfarande icke-feminist. Jag var också olyckligt ovetande om att Rebecca Walker några år tidigare, 1992, publicerat en artikel i Ms Magazine kallad ”Becoming the third wave”, som skulle bli startskottet för det som skulle komma att kallas tredje vågens feminism. Samt hur mycket detta skulle påverka mig.

Det fanns även andra tecken som signalerade att den feministiska backlashen var över och att en feministisk renässans var på väg. 1993 skrev Kurt Cobain låten Rape Me (och blev förbjuden att spela den live för MTV). Samma år dök Dana Scully för första gången upp på TV. Och 1991 hade filmen Thelma & Louise premiär.

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”
– Thelma i filmen Thelma och Louise

Thelma & Louise handlar om hur dess två kvinnliga huvudroller gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den kultur alla kvinnor lever i och den manliga maktstruktur som upprätthåller den. Filmen innehåller nästan alla komponenter som kan värma ett feministiskt hjärta; Den har en kvinnlig manusförfattare. Den seglar igenom Bechdels test like so much whatever. Den har två enormt talangfulla kvinnliga skådespelare som båda förstod filmen på ett politisk plan. Det var för övrigt Susan Sarandons ide att kyssa Geena Davies innan de kör över stupet i slutscenen. Regissören är Ridley Scott som en gång gav huvudrollen i Alien (skriven för en man) till Sigourney Weaver.

Scenen när Louise skjuter Harlan efter att han försökt våldta Thelma är en av de viktigaste, såväl för filmen som för samtiden, för att filmen här gör en poäng av att förflytta de kvinnliga karaktärerna från rollen som passiva offer till rollen som aktiva förövare, en roll kvinnor sällan får i actionfilmer. Louise skjuter inte Harlan i en desperat, och för publiken mer lättsympatisk, handling för att stoppa honom från att våldta hennes bästa vän. Vid det laget har han redan backat undan och vad som får henne att tappa kontrollen och skjuta honom är när han gör klart för henne att han inte ångrar sig. Och det är i det ögonblicket filmen går från att handla om två kvinnliga offer för patriarkatet till att handla om kvinnligt motstånd och kvinnligt våld, det som skulle ge filmen den kontroversiella status den fick och göra den till något så ovanligt som en Hollywood-film med ett uttalat feministisk budskap.

Filmen kritiserades visserligen för det kvinnliga våldet i den (som om manligt våld på film inte var ca 100000 gånger vanligare) men i stort blev filmen en rejäl succe och – trots att hela filmen på många sätt är en enda stor blinkning till andra vågens feminister – en inledning till den nya feministiska renässans som skedde på 90-talet.

Del 2: Feminismen och den tredje vågen

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se