Stäng
blog-header
september 8, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare

De tystar oss

Jag är så förbannat trött på att behöva skriva om hoten från den rasistiska rörelsen. Det känns som att jag skriker rakt ut i ett tomrum ibland. Alla vet att det förekommer men ingen gör något. Varför i helvete gör ingen något?

Jag läser en insändare från två föräldrar som undrar hur någon kan ta sig rätten att hota deras barn. De blir själva hotade för att deras barn som är journalist har granskat Sverigedemokraterna. Precis som hon granskat alla andra partier. Men det är bara när hon skriver om Sverigedemokraterna som hoten kommer. Det krävs inte mycket för att den rasistiska rörelsen ska begå våld. Kanske är du en ICA-handlare som välkomnar de som flytt undan krig och elände, kanske är du en tonåring som tar ställning mot rasism, kanske sjöng du en sång. Det krävs bara att du säger något som inte spelar med i Sverigedemokraternas politiska agenda för att den rasistiska mobben ska attackera dig.

De vill tysta oss. Deras hot och påhopp har ett mål och det är att vi ska sluta kritisera, sluta stå för något så enkelt som alla människors lika värde. Det här är inget i stundens hetta, det är inget de gör på fyllan eller i bristande omdöme. Det här är en överlagd och högst medveten strategi, påhejad och uppmuntrad av Sverigedemokraterna. Från den rasistiska rörelsens gräsrötter hela vägen till Jimmie Åkesson själv, den bruna svansens våld styrs av huvudet. För Sverigedemokraterna är de rasistiska hatsidorna ett sätt att kunna tala till de mer aggressivt rasistiska väljarna samtidigt som man kan stå med slips och kostym i TV-rutan och proklamera att man är emot rasism. Som om de orden hade betydelse när de kommer från Jimmie Åkessons mun, som att hans handlingar och hans politik inte gång på gång visade på motsatsen. Men påpekar du det så är risken stor att du får hans fotsoldater på dig. Hans alldeles egna armé av lojala och ursinniga män som inte drar sig för att bruka våld i rasismens namn.

Varje vecka är det en elev, någon på en arbetsplats eller någon som bara skrivit något på nätet som hör av sig för att de blir hotade.

”Jag protesterade mot att SD besökte vår skola”,”Jag skrev på Facebook att jag inte ville att Åkesson skulle besöka min arbetsplats”.

”Nu hotar de mig.”, ”De har lagt ut min adress”, ”Jag vågar inte”, ”Jag orkar inte mer”, ”Jag vet inte vad jag ska göra”.

Jag försöker ge dem råd utifrån mina egna erfarenheter. Svara inte, blockera där du kan, ignorera där du inte kan blockera. Håll huvudet lågt ett tag, det kommer att blåsa över. I bakhuvudet tänker jag ”de kommer hitta någon ny att ge sig på”, men jag säger det aldrig högt. Glöm inte att polisanmäla, det är viktigt för statistiken. Nej, polisen verkar tyvärr inte ta hatbrotten på allvar men de kanske gör det om de ser hur många som hotas. Jag kan hjälpa dig, jag kan göra en polisanmälan i sömnen nu. Men mest av allt ska du försöka ta det lugnt och hålla dig undan från internet ett tag. Säg inget som kan göra dem argare på dig, gör inget som kan få den organiserade rasistiska terrorn att begå ännu mer våld. Var tyst.

Jag ångrar mig. Var inte tyst. Skrik.

Ropa så högt du kan, säg att nog är nog. Lägg dig inte platt. Vi har backat tillräckligt, vi står med ryggen mot väggen och kan inte gå längre. Så låt oss gå framåt. Låt oss samla vår styrka, bära varandra och möta hotet från den rasistiska rörelsen. De fortsätter för att de tror att de konstant kommer undan. Det finns alternativ, andra vägar vi kan gå, än att böja våra ryggar och hoppas på att de tröttnar. Utan anonymitetens slöja så vågar de sällan stå för sina åsikter. Hur skulle de reagera om deras familj, vänner och arbetsgivare fick se skärmdumpar på de rasistiska hoten och kränkningarna som de skickar? De är inte så anonyma som de tror och när det uppdagas för dem brukar det bli väldigt tyst. Plötsligt slutar hoten, plötsligt kommer det inga fler påhopp. Vi har inte mycket vi kan använda i självförsvar och det är inte alla oss som kan eller orkar, så vi måste stötta varandra så gott vi kan. Vi är varandras sköldar.

Överallt tystnar folk för att den rasistiska rörelsen skrämmer dem till tystnad. Där har ni det riktiga hotet mot vår demokrati. Där har ni vad som står på spel. Där har ni alternativen. Tänker du titta på medan de tystar oss eller tänker du göra din röst hörd? För att vara tyst är att acceptera. För varje röst som slocknar kryper avgrunden närmare. Var ett ljus i mörkret. Skrik.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se