Stäng
blog-header
april 4, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare

Bechdeltestet, de skadliga könsrollerna och förslag på manligt test

Bechdel test är ett populärt test som visar på hur kvinnor framställs på film. Testet är inte särskilt avancerat. En film som klarar testet ska:

– Ha två namngivna kvinnliga karaktärer
– Som pratar med varandra
– Om något annat än män

Inte en jättesvår bedrift, skulle man kanske kunna tänka. Därför är det pinsamt för alla som hävdar att vi lever i ett samhälle där könen behandlas och ses som jämlikar, när DNs kulturredaktion gick igenom de senaste årens svenska storfilmer och det visade sig att 20 av 30 inte klarar Bechdeltestet. 20 av 30. Från action till komedi, från Snabba Cash, Hamilton, Män Som Hatar Kvinnor, Jägarna, Arn, till Lilla Jönssonligan, Kopps, Sommaren med Göran, osv osv –ingen innehåller två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män.

DNs kulturredaktion som gjorde testet på de svenska filmerna skriver dessutom: ”DN har tillämpat ett generöst synsätt i testet. Enligt somliga filmvetare ska samtalen mellan de två kvinnorna pågå i minst en minut. Om vi skulle ha tillämpad den regeln skulle resultatet förändrats radikalt till det sämre.

Om man tittar på den filmdatabas som finns på bechdeltest.com så är det enligt uppgift runt hälften som inte klarar testet. Några som underkänts är bland andra Harry Potter and the deathly hallows part II, Avatar och hela Sagan om Ringen-triologin

Vad betyder det då att så få filmer klarar ett test avsett för att bedöma hur kvinnor porträtteras?

Testet är egentligen så enkelt och det är just därför det är så talande att så få klarar det. Testet säger till exempel ingenting om hur feministisk en film är. En sexistisk film kan utan vidare klara testet med råge. Det står till exempel inget i testet om att kvinnorna måste ha någon av huvudrollerna i filmen. Det står heller ingenting om vad kvinnorna måste prata om. I DNs test klarar en film Bechdeltestet för att två kvinnor i en scen pratar med varandra om shopping.

Inte heller säger testet att jag som kvinnlig publik automatiskt kommer få en bättre filmupplevelse med en film som klarar testet jämfört med en som inte gör det. Fantastiskt underbara filmen The Men Who Stare At Goats, som jag kan se hur många gånger som helst, underkänns till exempel på alla testets punkter (på rak arm kommer jag inte på en enda kvinnlig karaktär i filmen överhuvudtaget) medan förfärligt långtråkiga Bridesmaids klarar det. För som kvinnlig biopublik är det fortfarande lättare att relatera till roliga och intressanta manliga karaktärer än alla de dåligt skrivna, orealistiska kvinnliga rollfigurer som befolkar vita duken. Vi har tränats på det, om man säger så.

Men om nu Bechdeltestet inte säger något om hur sexistisk/feministisk en film är, eller hur jag som kvinnlig publik kommer uppleva den, vad säger det då? Varför utför man testet överhuvudtaget?

Bechdeltestet, samt det faktum att hälften av de runt 3 000 filmer som idag finns testade på sidan inte klarar det, används för att visa hur dåligt ställt det är med andelen kvinnliga rollkaraktärer (två eller fler) som är aktiva karaktärer och aktivt för filmens handling framåt (pratar om något annat än filmens manliga karaktärer). Det används för att visa hur vana vi är vid att kvinnor är i periferin, inte handingens centrum. Testet är också smart utformat för att sortera bort de filmer som faller under den s.k Smurfette Principle, d v s filmer som har med en kvinnlig karaktär för att kunna säga att de har med en kvinnlig karaktär men vars existens som enda kvinna i filmen därmed enbart blir i relation till männen i filmen.

Reverse Bechdel Test

I sin iver att även belysa skadliga manliga filmstereotyper vill en del använda ett omvänt Bechdeltestet för att visa på hur manliga karaktärers porträtteras i filmer. Men även om man kan hitta filmer som underkänns i ett omvänt Bechdeltest (Black Swans och Thelma & Louise är några exempel) så skulle listan på filmer som godkänns fotfarande vara mycket längre, eftersom vi helt enkelt är vana vid manliga karaktärer som är en aktiv del av att föra filmens handling framåt.

Om man vill påvisa skadliga stereotyper på film för män så skulle man istället kunna formulera ett test som faktiskt fokuserar på sådana. Och då får man, om man är en som inte tror på negativa könsnormer, bita i det sura äpplet och titta på hur de traditionella könsrollerna ser ut och hur de negativt påverkar män och kvinnor.

För alla vi som är intresserade av genusstrukturer vet att film och TV har en inte särskilt stolt men inte heller särskilt överraskande historia av att ignorera mäns mänsklighet, dvs att även män kan vara rädda och oroliga och behöva beskyddas utan att för den skull vara sämre människor. Denna stereotypa porträttering av manliga karaktärer brukar kallas för The Expendable Male.

”Please don’t eat me! I have a wife and kids. Eat them!”
–Homer Simpson

The Expendable Male är ett direkt resultat av våra traditionella könsroller, och där kvinnor utmålas som handfallna våp utan sinnesnärvaro nog att hoppa på förövaren ens när han står oskyddad med ryggen mot dem fullt upptagen med annat, så ligger männens värde i deras roll som osjälvisk beskyddare. En manlig karaktär som skrikande springer ifrån monstret och lämnar andra åt sitt öde förlorar direkt publikens sympatier på ett sätt som kvinnliga karaktärer inte gör (såvida de inte lämnar barn).

Ett mer talande test för att påvisa skadliga manliga stereotyper på film skulle alltså kunna vara:

– Två manliga karaktärer
– Som väljer att inte osjälviskt offra sig för att beskydda någon annan
– Utan att tappa publikens sympatier

Eller, för att fokusera på en annan negativ könsstereotyp, varför inte:

– Två namngivna manliga karaktärer
– Som inte styrs av sin penis hela filmen

Sen handlar det om att också arbeta mot dessa könsstereotyper. Att se slentrianmässiga hänvisningar till ”manligt” och ”kvinnligt” och uttalanden som ”kan inte män få vara MÄN och kvinnor KVINNOR?” för vad de faktiskt innebär. Att förstå vilka som egentligen ligger bakom den kvinnosyn och manssyn vi ser reflekteras om och om igen i filmrutan.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler