Stäng
blog-header
maj 27, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Angelica Karlsson / TT /

De osynligas kamp är vår

Den uppmärksammade artikelserien i DN om “De osynliga” – rättslösa migranter i Sverige som utnyttjas som arbetskraft under slavliknande villkor – visar oss en skrämmande parallellvärld som många nog till vardags inte gärna låtsas om.

Ändå är det knappast en okänd företeelse, det har många gånger tidigare uppmärksammats hur konsekvensen ser ut av ett samhälle där uppehållstillstånd är kopplat till arbete eller annan underkastelse.

I seriens andra del skildras kvinnorna som inte bara arbetar under slavliknande villkor, utan också utnyttjas sexuellt av sina slavdrivare. Sara berättar att chefen som utnyttjat henne i ett år, utan att hon fått det utlovade arbetstillståndet, en dag “vill ha en fru och erbjuder ett äktenskap i stället”. Släktskapet med en annan slavhandel över gränserna görs så tydlig, hur migrantens rättslöshet och foglighet kan bibehållas med såväl friserade arbetstillstånd som med tvååriga äktenskapskontrakt.

Det handlar inte bara om de enskilda brottslingar som gör sig till herrar över sina medmänniskor. Assistansbluffen som berättas om i den första delen visar också hur offentliga medel i praktiken sanktionerar slavhandeln, och med det borde ökat dess omfattning. Medan Farook tvingade Bhola och flera andra att arbeta extra långa pass för slavlön, kom hans 333 132 kronor i månaden direkt från Försäkringskassan.

Vårdvalstänkandet har bytt ut det offentligas egna ansvar över vården mot pengapåsar, som kastas ut i vildmarknaden för att användas antingen som av Farook till utsugning av assistenten, eller till storbolagens vitare vinstuttag på vårdbehövandes bekostnad.

Vi kan ägna månader åt att debattera förekomsten av enskilda fuskare, men själva systemfelet, flödet av gemensamma medel som skapat hela den marknaden som nu döljer svart slavarbete verkar inte gå att göra något åt. Frågan om vinster i välfärden har måste tagit något slags rekord i mycket snack och ingen handling, och det svaga regeringsläget har förstås inte hjälpt till där.

Men vem driver ens i dag linjen att skrota hela marknadstänkandet i vården, att upphöra med ansvarsflykten och med totalt offentligt utförande ge garanterat rimliga villkor bakom varje anställd? Vem vågar andas förbud mot bemanningsföretag? Vad händer egentligen med den minsta möjliga insatsen att avveckla allmän visstid och alla andra rena sabotage mot facklig organisering?

Den mest avgörande delen av problemet med slavhandeln skulle naturligtvis inte rådas bot på med mindre än fri migration, för någon överskådlig framtid där världen inte är ett skithål för miljontals människor är svår att se. Efterfrågan på “ett bättre liv” består, och även under fri rörlighet vore väl de fattiga alltjämt ett populärt villebråd. Men möjligheten för migranter att alls kunna och inte minst våga organisera sig fackligt kunde avsevärt förbättras med små medel. Glöm inte heller att solidaritet är för alla.

“De osynligas” villkor handlar i slutändan om allas villkor.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se