Stäng
blog-header
maj 30, 2017
Gustav Almestad, bloggare
David Eberhard. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

David Eberhard och den provocerande genusvetenskapen

Varför är genusvetenskapen så oerhört provocerande? Det kan väl inte bara bero på att man inte förstår vad humaniora är?

Stora delar av argumentationen som hånar metoder, frågeställningar och begreppsutveckling kan visserligen härledas till denna okunskap, men samtidigt är annan humaniora såsom etnologi, filosofi, psykologi och historia sällan utsatt för samma rasande angrepp (åtminstone inte som hela fält). Den kraftiga indignation som denna sorts skeptiker* brukar uppvisa måste komma från annat håll.

Kanske är det tanken på potentiellt slöseri med tid och resurser, då kritikern i fråga vanligen är högerspårad och därmed ser alla använda skattemedel som slöseri rent generellt. Kanske ser man också ett diffust hot mot den egna annars helt problemfria livsstilen som könad varelse.

En generell paranoia för att bli av med vårdnaden om barn brukar också kunna registreras. Något som tyvärr mer sällan leder till engagerad vårdnad av barn, än det leder till glödande hat mot genusvetenskap, feminism samt Aftonbladets ledarskribenter.

Inget övertygar en sådan skeptiker om genusvetenskapens relevans. Roande kan hen dock vara, eftersom just ovetenskapligheten som anses prägla genusvetenskapen ofta blir ett slukhål under den aggressiva skeptikern själv.

”En fullkomligt outsinlig källa att ösa ur om man vill få sig lite mänsklig dumhet till livs”, för att citera David Eberhard när han i en krönika i Göteborgs-Posten använder en fejkad genusvetenskaplig artikel som bevis för vilken humbug genusforskningen är.

Artikeln, som fritt översatt handlar om peniskonceptet som social konstruktion, snickrades ihop av filosofen Peter Boghossian och matematikern James Lindsay och skickades in till en vetenskaplig tidskrift som ett försök att avslöja tidsskriften som en del av tramsvetenskapen. Ett grepp som nådde viss berömmelse i och med den så kallade Sokal-affären.

Vad Eberhard undanhåller läsaren, eller – om vi ska vara välvilliga mot hans intentioner – helt enkelt inte förstått själv, är att bluffartikeln refuserades av tidskriften man velat sätta dit, och i stället publicerades i en helt annan tidskrift.

Nämligen en tidskrift vars innehåll består av artiklar som författare betalat för att få in, och som inte håller någon särskild vetenskaplig granskning och nivå alls, eller för den skulle vara ansedd inom vare sig genusforskning eller något annat fält.

Kommer ni ihåg nättidningen Sourze? Glada internetminnen!

Där skrev undertecknad en första publicerad opinionstext som 19-åring. Inte för att min begåvning var så enorm redan då, utan för att tidningens affärsidé var att den som betalar ett abonnemang får publicera sig där mer eller mindre obegränsat – med chans att lyftas till förstasidan om texten visat sig populär (eller möjligen riktigt bra). Inte dumt som första stapplande steg för en skrivsugen, innan bloggarna slog igenom och tog över, men om någon därmed skulle velat bevisa att hela opinionsjournalistiken var humbug så hade hen gjort sig till åtlöje.

Boghossian och Lindsay uppger att de ändå inte betalt för publiceringen (inga konstigheter, eftersom man uppmanas betala “efter förmåga”, ett flytande koncept som måste vara helt ogreppbart för en humaniorahatare), men kanske var ändå oron över att annars ha slösat tid och resurser det som fick dem att gå vidare till den oansedda publikationen efter refuseringen, och att dessutom i en desperat efterhandskonstruktion försöka göra en dubbelpoäng om att det är skrämmande att tidskrifter som publicerar vad som helst existerar.

Ur källan av dumhet skopar vi därmed också upp motsägelsen mellan deras två åberopade argument – för om skandalen är att vad som helst publiceras är ju hela den påstådda trollningen av vetenskapen irrelevant.

Snarare har de oavsiktligt trollat stora delar av skeptikerrörelsen, samt David Eberhard, att alla vira in sig i en kokong av löjets skimmer. Den fråga man ställer sig är snarare om det är GP som publicerar vad som helst?

Med denna slappa inställning till vetenskaplighet och logik, från genusvetenskapens fiender själva, behövs nog inga försvar överhuvudtaget. Men visst har Eberhard rätt i en sak: ”Man måste alltid akta sig för charlataner inom alla discipliner.”

 

– –
* Notera att “skeptiker” här inte nödvändigtvis innebär personer inom den så kallade skeptikerrörelsen, även om överlappningen mellan dem i det aktuella fallet är stor och bluffmakarna bakom peniskonceptet är just skeptiker i den bemärkelsen.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler