Stäng
blog-header
december 11, 2012
Hanna Gustafsson, bloggare

Christina Hoff Sommers kritiserar Sverige

Christina Hoff Sommers är författare och f.d filosofiprofessor och något av en guru för den så kallade mansrörelsen (jag har i alla fall personligen aldrig sett en mansrättblogg som inte hänvisar till henne). I sin senaste artikel i The Atlantic kritiserar hon könsneutrala bilder i svenska leksakskataloger i synnerhet och Sverige i allmänhet. Hon ger läsaren en bild av Sverige som för en svensk känns lite som att läsa en saga om troll och mystiska väsen – spännande läsning, men har inget direkt med verkligheten att göra.

Hoff Sommers ger i ett antal punkter sin syn på hur långt Sverige har gått i att skapa könsneutralitet mellan könen:

”A few years ago, a feminist political party proposed a law requiring men to sit while urinating—less messy and more equal. In 2004, the leader of the Sweden’s Left Party Feminist Council, Gudrun Schyman,proposed a ”man tax”—a special tariff to be levied on men to pay for all the violence and mayhem wrought by their sex. In April 2012, following the celebration of International Women’s Day, the Swedes formally introduced the genderless pronoun ”hen” to be used in place of he and she (han and hon).”

Det har så vitt jag vet aldrig föreslagits en lag som skulle göra det olaglig för män att sitta och kissa i Sverige av jämställdhetsskäl, som Hoff Sommers påstår. Däremot motionerade en vänsterpartistisk landstingsledamot i Sörmland om att införa könsneutrala toaletter för landstingets personal där det skulle vara markerat vilka toaletter som var för dem som vill stå och kissa och vilka som var endast för att sitta och kissa. Skälet tycktes vara att män som vill undvika toaletter med urinstänk efter någon som stått upp, skulle kunna välja sitt-toan. Det stod också tydligen i motionen att det skulle uppmuntra män att sitta ned och urinera, och på så sätt tömma blåsan bättre.

När det gäller Hoff Sommers påstående att Gudrun Schyman föreslog en ”mansskatt” så var det för snart tio år sen som Schyman lade en motion om att man skulle räkna ut hur mycket mäns våld mot kvinnor kostade samhället, samt frågade vem som borde betala – som hon såg det plockades mycket av samhällskostnaderna upp av kvinnorna på kvinnojourerna som tävlar om bidrag från kommunerna som om de höll på med någon sorts fritidsverksamhet. Hennes provokativa antydan om att kostnaderna skulle fördelas på ett annat sätt är vad som i media förvandlades till ”mansskatt”. Vänstern ställde sig inte bakom Schymans motion, men den undertecknades dock av sex vänsterpartister.

Och vad Hoff Sommers menar med att Sverige i våras ”formellt introducerade” könsneutrala ordet ”hen” istället för hon och han, vet jag inte riktigt. Möjligtvis tänker hon på att några tidningar i våras felaktigt rapporterade att hen gjort sitt första intåg i Nationalencyklopedin (hen har i verkligheten funnits med sen 2009). I alla fall tycks hon se iden om ett könsneutralt pronomen som en del i Sveriges jakt på könens jämlikhet. Vilken hon i sin tur ser som problematisk.

Hon fortsätter:

“Egalia, a new state-sponsored pre-school in Stockholm, is dedicated to the total obliteration of the male and female distinction. There are no boys and girls at Egalia—just ”friends” and ”buddies.” Classic fairy tales like Cinderella and Snow Whitehave been replaced by tales of two male giraffes who parent abandoned crocodile eggs. The Swedish Green Party would like Egalia to be the norm: It has suggested placing gender watchdogs in all of the nation’s preschools. ”Egalia gives [children] a fantastic opportunity to be whoever they want to be,” says one excited teacher. (It is probably necessary to add that this is not an Orwellian satire or a right-wing fantasy: This school actually exists.)”

Hoff Sommers upprörs alltså av tanken på förskolan Egalia, som hon kallar en Orwellian satire, och menar att den ”ägnar sig åt den totala utplåningen av skillnaderna mellan manligt och kvinnligt”. Egalia är ju som bekant en genusmedveten förskola i Stockholm där ”hon” och ”han” inte på något sätt är förbjudna men varieras med hen, till exempel när man inte vet vilket kön personen man ska träffa har; som försöker blanda upp klassiska barnböcker med böcker som inte bara innehåller heteronormativa förhållanden; och har ändrat sången om en sockerbagare så att sockerbagaren skulle kunna vara både man eller kvinna. För detta har personalen blivit hotade och uthängda av en högerextrem sida.

Hoff Sommers anser att problemet med genusdagis och leksakskataloger med bilder på pojkar som leker med dockor är att barn, med några få undantag, enligt henne är biologiskt och “powerfully drawn to sex-stereotyped play”. Hon hänvisar till forskning på såväl markattors beteenden med människoleksaker som CAH, allt för att bevisa hur ovetenskapligt det är att sträva efter ett samhälle där barn fritt får välja leksaker utan någon leksakskatalog som berättar för dem vad de får och inte får leka med. Um.

Jag menar inte att forskningsresultaten i sig är felaktiga (men läs gärna den här kritiken av forskning på apor och könskodade leksaker, samt rekommenderar jag neurobiologen Cordelia Fines fantastiska bok Delusions of Gender där hon noga går igenom forskningsresultaten på såväl markattor som CAH-tjejer och ger en något mer djupgående analys än den svartvita bild Hoff Sommers tycks tro på), utan att hon inte ger några bevis på att könsneutral inställning till leksaker är skadlig för barn.

Problemet för Christina Hoff Sommers är att hon inte kan visa att aktiv avkodning av könsstereotyper för barn gör någon skada. Det är ett problem eftersom hela artikelns förutsätter det.

Artikelns största fokus efter genusdagis är dock på svenska könsneutrala leksakskataloger. Hon inleder med att berätta om hur Reklamombudsmannen kritiserat Toys R Us för könsstereotypa bilder i deras leksakskatalog. (Snabb genomgång av händelsen: En grupp elever i sjätte klass anmälde leksaksföretaget Toys R Us till reklamombudsmannen – som är en stiftelse inrättad av näringslivet med självsanerande syfte och finansierad av marknadens aktörer genom frivilliga avgifter – och fick rätt. Reklamombudsmannen konstaterade att ”katalogen genomgående visar aktiva pojkar som leker i en actionfylld miljö där de exponerade produkterna till stor del är vapen, actionrelaterade eller tekniska leksaker. Flickor visas sittande eller stående i passiva poser. De leker i hemmiljö där de exponerade produkterna till stor del är dockor, hemrelaterade leksaker såsom köksredskap och skönhetsrelaterade leksaker. Sammantaget framställer katalogen barns lekar och val av leksaker på ett ensidigt sätt, och detta uteslutande av pojkar och flickor från olika sorters lekar är i sig nedvärderande för båda könen.”)

Att ett leksaksföretag kan få fått en reprimand från sina egna för att ha förstärkt bilden av att det inte existerar pojkar som leker med ”flickleksaker” och vice versa, är något som upprör Hoff Sommers. ”What the Swedes are now doing in some of their classrooms goes far beyond encouraging children to experiment with different toys and play styles—they are requiring it. And toy companies who resist the gender neutrality mandate face official censure. Is this kind of social engineering worth it? Is it even ethical?” undrar hon.

Istället att, som Hoff Sommer, förfasa sig över att ett leksaksföretag fått gå på utbildning för att lära sig bli mer inkluderande och könsneutrala i sin marknadsföring till barn, så skulle man ju istället kunna uppröras över att det tydligen behövs en kurs för att lära sig att ”leksaker är till för barn, oavsett kön.” Man skulle kunna titta på den meningen och tänka ”vad är det vi håller på med?” Men inte Christina Hoff Sommers.

Könskodade leksaker är en industri. Företag tjänar pengar på att marknadsföra sig till ett av könen, eller de tror det i alla fall. Annars skulle de, ärligt talat, inte göra det. Att tro att de gör det av strikt vetenskapliga skäl är aningen aningslöst. Genom att könskoda leksaker och färger kan pojkar och flickor inte ärva varandras Legoklossar eller kläder, utan det måste köpas en uppsättning till varje kön. Företagen har tagit de könsskillnader som forskningen visat finns, och multiplicerat dem med tusen, för att kunna skapa behov där det tidigare inte fanns något. Och deras vilja att tjäna pengar försvaras av Hoff Sommers som att de helt enkelt ”motstår könsneutraliteten” (dvs har en katalog där pojkar får leka med vissa saker och flickor med andra).

But subterfuge and propaganda appear to be the order of the day in Sweden. In their efforts to free children from the constraints of gender, the Swedish reformers are imposing their own set of inviolate rules, standards, and taboos” skriver Hoff Sommers. Som källa till att Sveriges agenda att befria barn är en av vilseledning och propaganda och tabubeläggning har hon en förskola i Gävle som försöker styra barn att testa sådant de inte automatiskt väljer, samt en svensk journalist som i sin tur citerar ett inlägg i Tanja Bergqvists blogg för tre och ett halvt år sen, där hon berättar hur en sida i SOU 2006:75 beskriver att en förskola i Luleå tagit bort bilar. (Varför för övrigt Tanja Bergqvist, krönikör på tidningen Axess som debatterat genusfrågor i media och driver en blogg med en ganska tydlig anti-genusdagis agenda, kort och gott beskrivs som ”a swedish mother” av Hoff Sommers är lite oklart. Möjligen kopierade hon helt enkelt bara texten hon länkade till och har inte läst det citatet handlade om.)

Vad säger då forskning om barns könsskillnader och hur väl det stämmer med samhällets könsindelning av leksaker?

Den kanske mest kända studien och hörnstenen för alla dem som argumenterar för att könsskillnader är hard-wired i våra hjärnor och är anledningen att män gör bättre på matteproven men inte vet hur man läser av andra människors känslor medan kvinnor är empatiska men inte blir professorer, får nog anses vara Baron-Cohens studie av vad pojk- respektive flickbebisar tittar på. Studien gjordes på dagsgamla bebisar och kommer fram till att av en minuts titt-tid spenderade pojkar (som grupp) 51% av tiden med att titta på en så kallad babymobil (hängande leksak) medan flickor spenderade 41% av tiden med att titta på babymobilen. Flickor (som grupp) tittade 49% av titt-tiden på undersökarens ansikte medan pojkar tittade 41% av tiden på ansiktet.

I sin forskning på ”Infants’ preferences for toys, colors, and shapes: sex differences and similarities”, en av de mer nyligen genomförda på området, hittade professor Melissa Hines bevis för att barn under två års ålder inte har någon speciell preferens för någon färg – båda könen föredrog rosa färgtoner och runda former. Slutsatsen blev att de färgpreferenser som senare uppstår är en del av socialisering snarare än medfödda könsskillnader. Hines forskning visade dock en skillnad i leksakspreferens mellan könen. Vid 12 månaders ålder var pojkars och flickors preferens för dockor likartade, där 57,2% av flickor tittade först på en docka jämfört med 56,4% av pojkar (övriga tittade på en bil först). Vid 24 månaders ålder hade preferenserna skiftat något och 52,7% av flickorna och 47,9% av pojkarna tittade på dockan först. Något fler pojkar tittade alltså nu på bilen först.

Det intressanta med forskning på könsskillnader i leksakspreferenser är inte att de kommer fram till att det inte finns några skillnader – för det gör de. Men skillnaderna som redovisas till exempel i forskningarna här ovanför motsvarar inte på långa vägar de överdimensionerade skillnaderna samhället har satt på kön och leksakspreferenser, där vi tycks tro att barn faller i en av två kategorier baserat på deras kön. Istället finns det stora överlappningar och man kan ju lätt föreställa sig vad vår fullständigt orimliga könskodning gör med barnens ”fria val” som Hoff Sommers tycks så mån om.

Sedan finns det också det lilla problemet med att om det är något som forskningen faktiskt visat så är det att barn påverkas av omgivningens förväntningar. Vi vet att barn inte befinner sig på antingen ena eller andra änden av en skala som går från ”leker bara med flickleksaker” till ”leker bara med pojkleksaker”. Och, som sagt, vi vet att omgivningens förväntningar påverkar barn. Att en strikt könskodning av vilka leksaker som är ämnade för vilket kön påverkar barns möjlighet att ”välja fritt” är inte särskilt svårt att inse.

Problemet är detta: de barn som gärna leker med leksaker som kodats till det motsatta könet anses inte bara bryta med en könsstereotyp, de anses bryta med sitt kön. Det är benämningen i sig som är problemet, själva konceptet bakom orden ”flickleksak” och ”pojkleksak”. Vi säger att leksakerna är kopplade till barnens biologiska kön. Att tro att barn inte uppfattar att vuxenvärlden satt en koppling mellan vissa leksaker och biologiskt kön, eller att de inte bryr sig, är nästan oförlåtligt naivt.

Problemet med vår strikta könskodning av leksaker är att de inte är i samklang med forskningen. Att som Hoff Sommer måla upp en bild av att avkodning av könskodade leksaker är detsamma som att tvinga barnen att leka med varandras leksaker när alla flickor egentligen bara vill bädda ned bilar i dockvagnen och enbart pojkar vill leka med leksakskatalogernas pistoler för det säger forskningen (samt någon psykologiprofessor i ett email till henne), känns mer som ett ganska genomskinligt försök att linda in sin egentliga agenda i ett falskt skimmer av Vetenskaplighet.

Slutligen använder Hoff Sommers den vid det här laget ganska väl beprövade taktiken att hylla könens olikheter som ”en källa för mening och lycka” och könsneutralitet som ”likformighet”: ”Gender neutrality is not a necessary condition for equality. Men and women can be different—but equal. And for most human beings, the differences are a vital source for meaning and happiness. Since when is uniformity a democratic ideal?

Och det är naturligtvis en subjektiv åsikt det står varje person, även Hoff Sommers, fritt att ha. Men som uppvägning till hennes synsätt vill jag avsluta med att citera den alltid lika fantastiska feministiska bloggare Pervocracy och hens syn på det här med könsneutralitet:

”One of the more high-level charges frequently brought against feminism is ”you want men and women to be the same!” […] Well…yeah. I do want men and women to be the same. But that doesn’t mean I want people to be the same. If men and women were the same, there would still be tall and short people, shy and flamboyant people, cold and nurturing people, people who want to do it on the first date and people who’re waiting for a ring, people who work as nurses and people who work as pilots, people who wear short skirts in the winter and people who wear long sweaters in the summer, people in pink and blue and red and black and purple. They just wouldn’t have it decided for them randomly at birth.”

Mer läsning:

Leksaker och kön – vad håller vi på med?

Laughable gender research: the vervet toy-preference study

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se