Stäng
blog-header
maj 20, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Män trängs i trafiken Foto: Erik Mårtensson/TT

Bilens stad är mannens stad

Prishöjningen på rörelsefrihet i staden ser ut att bli ett faktum. Från 1 september höjs SL:s månadskort till 890 kronor och Stockholm kliver ännu ett par snäpp uppåt i listan på dyraste kollektivtrafik i Europa.

Det är i bästa fall inledningen på en ordentlig diskussion i en fråga som länge bara perifert plockats upp av vänstern, men hoppet är svagt när inte ens länets sossar tycks villiga att ta striden. Leif Pagrotskys pragmatiskt inriktade debattartikel på ämnet bemöttes åtminstone med ett snabbt och ängsligt avståndstagande från partikamraterna.

Pagrotskys jämförelse med hissen i ett hyreshus, som oavsett grad av användning ändå med självklarhet finansieras gemensamt, var en tydlig illustration på hur vi i stället kunde betrakta gemensam transport.

Hans förslag på alternativ finansiering säger dock emot den visionen, eftersom den med arbetsgivaravgifter fortfarande baseras på vem som använder trafiken mest (bara lite mer rimligt riktat mot vem jobbpendlingen egentligen är till för).

Vi har fastnat i excelarksdiskussioner som ignorerar att vi har makt att förändra budgetposterna, makt att förändra hela driften. Det har påverkat vad vi ens ser som möjligt. Staden växte fram och vi började fundera över vem som bör betala för resultatet, i stället för hur vi medvetet låtit konstruera den på detta sätt, att vi själva skapat behovet “jobbpendling”. Frågan måste vara hur vi kan ta ansvar för det tillsammans, kanske förändra det helt.

Vi behöver visioner, för att argumenten mot kollektiv finansiering alltid går via det förment rationella. Hur ska SL klara sina kostnader? Hur ska SL ha råd att investera och bygga ut? Kommer inte resenärerna bli fler, och är det verkligen bilister som byter till bussen och inte bara de hemligt lata fotgängarna som kommer åka mer? Men en växande stad kan inte sätta budget framför behov i en av dess viktigaste beståndsdelar. Staden är en organism, kollektivtrafiken är dess blodomlopp. Åtminstone om vi väljer att bygga för människor.

Just nu bygger vi i stället bilens stad, som också är mannens stad.

Omfördelning går från kollektivtrafik till motorleder, från fattig till rik, och från kvinnor till män eftersom det är män som står för den mesta biltrafiken. Det är också män som förknippats med ekonomiska och offentliga miljöer, och det är framför allt en patriarkala logik som envist reproducerar bilden av centrums tillväxt som något frikopplat från ytterområdenas resurser av människor som egentligen producerar all tillväxt, som stjäl tillväxt. Centrum äter. Och det som pågår nu är en regressiv skatt på rörelsefriheten, en reell vägtull för möjligheten att ha ett arbete. Samtidigt som resurser från skattemedel fortsätter att gå till centrum oavsett befolkningens tillträde dit i praktiken.

Trots att det är välkänt att vi haft decennier av ökad segregation är det ännu möjligt att framställa det som ett individuellt val att använda sig av kollektivtrafiken. Men vi blev pressade allt längre ut på linjerna av bostadsbristen, och en lågintensiv avveckling av hyresrätten, och får nu betala ännu mer för att återvända och arbeta åt de som drivit ut oss.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se