Stäng
blog-header
augusti 29, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Fotograf: Gero Breloer/AP/Scanpix

Behöver vi ett tredje kön?

1 november i år inför Tyskland som första land i Europa en tredje könskategori. Andra länder som infört ett tredje kön är Indien, Nepal, Pakistan, Nya Zeeland och Sydafrika. Australien införde ett tredje kön samt riktlinjer för hur det ska behandlas i officiella dokument för ett par månader sedan.

Och nu pratar vi om ”tredje kön” så som seriösa debattörer som faktiskt vet vad de pratar om gör, inte som när förvirrade Kristdemokrater kallar transkönade personer som inte tvingas steriliseras mot sin vilja för ”ett tredje kön – män som får barn”. Eh.

I Tyskland innebär den nya lagstiftningen att föräldrar till barn där man inte kan avgöra könet – så kallat intersex – inte ska tvingas att ändå välja utan i fortsättningen kan välja ett tredje ”okategoriserat” kön. Personerna som får detta tredje kön kan sedan välja att fortsätta vara det, eller kan byta till man eller kvinna senare i livet. Med tanke på personer som tvingats gå igenom operationer som barn för att deras könsorgan ska passa in i ett av två kön eller som av läkare tilldelats ett kön de sen inte kan identifiera sig med, är det här ett steg framåt.

Införandet av ett ”tredje kön” för intersex är inte oproblematiskt. Organisation Intersex International Australia välkomnade Australiens nya riktlinjer men varnade för att införande av ett tredje kön för intersex kan bidra till ytterligare andrafiering av dessa personer. OII Australien stödjer istället förslaget att inte behöva ange sitt kön på officiella dokument överhuvudtaget, precis som man inte behöver ange sin sexualitet.

De skriver också: ”Vi motsätter oss en tredje könskategori där anatomiska könsskillnader bestämmer behörigheten och där bara intersex personer är kvalificerade.”

Och OII Europe skriver så här om Tysklands införande av ett tredje kön: ”

”Istället för att låta könsregistrering vara öppen för alla och inte bara intersexbarn skapas återigen speciella regler, vilket bidrar till exkludering. Livsvillkoren för den stora majoriteten intersex personer kommer inte förbättras som resultat. Vad vi behöver är ett slut på könsbestämning utifrån yta, praktiseringen av könslikriktning och könsmutilering, samt medicinsk auktoritet vid bestämning av en persons kön.” (länk)

Det är så man ska se införandet av ett tredje kön. Inte som en lösning på problemet med det binära tvåkönssystemet, utan som ett litet, litet steg framåt för att mer korrekt kategorisera människor och deras könsidentitet än vi gör idag.

Vi börjar alla som intersex, det vill säga med könsdelar som inte är varken det vi kallar manliga eller det vi kallar kvinnliga. När dessa sedan utvecklas varierar de i utseende och form mellan individer. Det gör även många andra mänskliga egenskaper, men vi lägger stor vikt vid just könsdelarnas utseende, eftersom alla avvikelser från dessa utmanar det binära tvåkönssystemet vi byggt vår syn på kön på.

Att det finns stora  variationer mellan människors könsdelar är ett faktum, och i vissa fall är variationerna så stora att de kallas intersex. Var gränsen till intersex går sätts av människor. Naturen bestämmer inte var kategorin “man” slutar och kategorin ”intersex” börjar, eller var kategorin ”intersex” slutar och kategorin ”kvinna” börjar, som Intersex Society for North America, ISNA, skriver på sin hemsida. Människor bestämmer.

Exakt hur vanligt intersex är, är svårt att avgöra. Först måste man definiera exakt vad man menar med intersex. Intersex Society of North America räknar hur ofta en medicinsk expert måste kallas in för att bedöma vid födseln, och antalet blir då 1 per 1500 födslar. Men många fler än så är intersex. Det finns intersextillstånd som inte syns och sådana som inte märks förrän senare i livet. Med andra ord är intersex ett relativt vanligt fenomen i naturen. Bara i en stad som till exempel London räknar man med att 100 000 människor är intersex.

Därtill ska man lägga att det finns mängder av variationer på utseende, uttryck och inte minst inre egenskaper inom och mellan det som räknas som Manligt och Kvinnligt, utan att de kategoriseras som intersex.

Annorlunda uttryckt: Naturen gillar variation. Samhället gör det inte.

Det binära tvåkönssystemet, det som i feministisk teori kallas gender binary, är konstruerat så att kön – såväl det biologiska som det sociala – enbart existerar i två kategorier och att dessa dessutom är varandras motpoler. Eftersom de flesta av oss befinner oss någonstans på skalan mellan ytterligheterna hypermaskulinitet och hyperfemininitet, och dessutom har egenskaper från både den ”manliga” och den ”kvinnliga” sidan, skapar det binära tvåkönssystemet en typ av norm som hindrar oss från att leva ut vår personlighet till fullo. Denna ”gender dyadism” eller ”sexual dyadism” är vad feminismen så ofta kritiserar (och som okunniga feministkritiker brukar tolka som att ”feminister förnekar kön!”).

Människan har ett brett spektrum av utseende, form, beteende och egenskaper när det gäller kön, könsuttryck och könsidentitet, varav samhället har sorterat bort alla variationer utom två. Såhär kan man illustrera den här binära, antingen/eller synen på kön:

genderbinary

Även om många, många av oss varierar från denna norm ses det som ”avvikande” och som ett konstruktionsfel av det som anses vara ”normalt”.

”We’ve been fed my a tale of two sexes from generation to generation, so that we think about maleness and femaleness as two different separate packages that don’t meet in the middle when there is in fact huge overlaps in terms of abilities, anatomies and sexualities.” (Ur BBC dokumentären Me, My Sex and I)

Ett annat sätt att illustrera hur skadligt det strikta upprätthållandet avbinära tvåkönssystemet är, är den senaste debatten om transkönade. Den svenska tvångssteriliseringen av transpersoner för att få byta juridiskt kön – en medeltida lag som inte försvann förrän i juli i år – är ett ypperligt exempel på vad denna antingen/eller syn på kön leder till.

Ett annat exempel är när Chelsea Manning annonserade att hon identifierar sig som kvinna och bad omgivningen att beskriva henne som sådan, vilket ändå inte hindrade NBC, ABC, CBS, CNN, Boston Globe, Telegraph, Reuters, Los Angeles Times, The New York Times, Associated Press och flera svenska medier att använda manligt pronomen när de rapporterade. Att anse att Chelsea Manning själv vet vilket kön hon är när samhällets syn på vilket kön hon är säger något annat, tycks vara en orimlig tanke för många journalister.

Och för bara några dagar sedan misshandlades 21-åriga Islan Nettles till döds när hon var ute och hade roligt med vänner. Några män som såg dem på andra sidan gatan ansåg att det faktum att Islan råkat födas i fel kön, var skäl nog att avsluta hennes existens.

Så fungerar vårt binära tvåkönssystem. Naturen älskar variation. Vår syn kön tycks ha konstruerats att hata det. Vi kan slå fast att vårt nuvarande system för att definiera kön är ofullkomligt.

Vi behöver ett nytt system.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se