Stäng
blog-header
december 3, 2015
Tanvir Mansur, bloggare
FOTO: Anders Wiklund / TT

Avfärda inte berättelser om rasism

När det gäller upplevelser av diskriminering och rasism, börjar det bli rätt klart att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg inte ser det som viktigt att skriva om. I stället får Sverigedemokraterna och nazister representera all rasism i Sverige.

I diskussionen om Kungliga Operans affisch för den nya uppsättningen av Svansjön blir det här uppenbart.

Åsa Linderborg använder sig av den här argumentationstekniken.

  1. Citera någon (eller övertolka någon) som säger att det finns diskriminering inom en sektor, organisation eller verksamhet. Anklaga dem gärna för “identitetspolitik”.
  2. Ta ett exempel på en sektor, en organisation eller en verksamhet där det finns en bra mångfald.
  3. Använd samma exempel för att visa att diskriminering inte existerar på det området alls.
  4. Använd uttrycket “Det är uppenbart inte sant”.
  5. Slutligen: Fokusera mer på Sverigedemokraterna än någon annan rasism.

Eftersom Åsa Linderborg tycker att vi ska lyssna på dansaren som avbildas på den omdiskuterade affischen för Svansjön, så kanske det är lämpligt att citera honom även i denna fråga.

Clyde Emmanuel Archer håller förvisso inte med om kritikerna om att affischen skulle vara en del av ett rasistiskt mönster, men säger också till Kulturnyheterna så här:
– Jag är svart, jag lever med förtryck varje dag. När jag började dansa balett som 21-åring tänkte jag alltid på om det fanns någon annan svart person med på provspelningen. För jag visste att om de redan hade en svart person skulle de inte anställa mig.

Det är en erfarenhet som Linderborg avfärdar bara för att koreografen Mats Eks version av Svansjön har väldigt många icke-vita dansare. Det säger dock ingenting om resten av uppsättningarna på Operan.

Då skriver Åsa Linderborg så här:

”Vi är inte välkomna i kultursektorn och absolut inte till Operan”, säger Araia Ghirmai Sebhatu. Det är uppenbart inte sant, halva ensemblen i Mats Eks uppsättning är svart (och den omtalade foten är egentligen asiatisk).

Checka av punkt 1, 2, 3 och 4.

Svarta personer är visst välkomna inom kultursektorn och Operan, eftersom just den här uppsättningen hade en bra mångfald, menar Linderborg. Men hon struntar i allt annat som Clyde Emmanuel Archer säger om sina upplevelser av diskriminering och rasism.

Clyde Emmanuel Archer fortsätter och berättar vilket undantag den här uppsättningen har varit:
– Den här upplevelsen har varit den motsatta. Att Mats Ek såg mig i rollen som hjälten och en person som jagar sina drömmar och den stora kärleken. Det är inget diskriminerande i det överhuvudtaget.

Men den här frågan handlar inte om ”känslighet” eller ”kränkthet”, som Linderborg uttrycker det. Många upplever att de inte är välkomna i olika organisationer och sammanhang. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har väldigt många rapporter om det.

Det är obehagligt och sårande att i vardagen möta rasism. Det påverkar ens psykiska välmående, vilket leder till att du anpassar ditt beteende för att ”inte sticka ut”. Som när du bevakar dina egna steg när du går i en klädbutik, eller när du pratar extra tydlig svenska för att inte bli behandlad annorlunda. Eller när du döljer delar av din identitet för att slippa mötas av antisemitism eller islamofobi. Men hudfärgen och utseendet går inte att anpassa efter normen. I slutändan påverkar rasismen dina möjligheter att vara dig själv. De här rösterna och berättelserna är oerhört viktiga att lyssna på. Men Åsa Linderborg avfärdar dem som kränkthet.

Hon skriver så här:

”Det är alltid symbolfrågor det handlar om – en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.”

Nidbilder av svarta människor som barn läser när de växer upp reduceras till en “symbolfråga”. Rasistiska ord som barn växer upp med att konstant höra om sig själva, hur det påverkar deras psykiska hälsa och livschanser förminskas till en “symbolfråga”. När vuxna kämpar för att kunna förnedra fler människor med samma rasistiska ord för bakverk, så blir det bara en “symbolfråga”. Ja, det är inte konstigt att någon som inte själv drabbas av den rasismen ser hur människor påverkas av det.

Men okej. Jag skulle väldigt gärna läsa något kring dessa ämnen som Linderborg tycker att vi ska diskutera med hetta. När jag febrilt börjar leta på Aftonbladet Kultur efter en enda artikel som handlar om segregation har jag svårt att hitta någon.

Artiklarna kanske finns, men det är verkligen inget vanligt ämne på kultursidan. Särskilt när det inte brinner någonstans.

Kanske har de intervjuat någon om fattigdomen i förorterna. Kanske finns nåt om “white flight” (när vita människor flyttar från områden med stor mångfald till segregerade områden där de flesta boende tillhör den vita majoritetsbefolkningen)? Kanske har de skrivit om den stora Afrofobirapporten som släpptes förra året?

Nej, jag hittar ingenting, förutom att Linderborg för ett år sen berättade att hon hade missat att skriva om Afrofobirapporten.

Däremot finns det otroligt många artiklar om Sverigedemokraterna på Aftonbladet Kultur. Och om nazister. Rasism blir alltså inte relevant för dem om det inte handlar om organiserade högerextremister. Checka av punkt nummer 5 på Linderborgs argumentationslista.

Det finns många berättelser om rasismen i vardagen. Den som drabbar hundratusentals människor i skolan, på bostads- och arbetsmarknaden och det offentliga rummet. Den rasismen är det rätt tyst om hos Linderborg. I alla fall jämfört med uppmärksamheten som Sverigedemokraterna får.

SD är och förblir den enda rasism som delar av den vita vänstern generellt ser och vill bekämpa. Att förstå sin egen position, sitt eget ansvar och sin egen del i den strukturella diskrimineringen blir för mycket att ta in.

Sverigedemokraterna är den riktiga symbolfrågan för Åsa Linderborg.

Segregationen och rasismen i vardagen – den strukturella diskrimineringen – den diskuterar Aftonbladet Kultur inte alls med samma hetta. Eller kanske överhuvudtaget.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se