Stäng
blog-header
maj 15, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare

Att din kamp är ett val provocerar mig

Jag började i förskolan. Den första riktiga kontakten med det svenska samhället utan mina föräldrar vid min sida. Tre killar sitter vid ett bord när fröken leder mig in i rummet. En av dem ställer sig upp och säger ”Åh nej, inte en svartskalle till.”

Killarna med kängor som kallade mig svartskalle. Dubbelt så stora som mig, alltid i grupp. Jagade mig ensam och hotade med att mörda mig. Du ska dö din jävla svartskalle.

Läraren som kallade min klasskamrat för mulattbarn och alltid var hårdare mot oss med svart hår än mot de andra i klassen. Vi som fick skäll när vi kom fem minuter sent. Min vita vän som fick beröm för att han överhuvudtaget dök upp när han släntrade in en halvtimma senare.

Min bästa vän som träffade sina andra vänner när vi var ute och lekte. Tillsammans med dem började han kasta grus på mig och skrika rasistiska saker.

Den röda pricken från en laser som får våra föräldrar att gråta när vi varit ute för länge och det hunnit bli mörkt.

Studievägledaren som först frågade och sen insisterade på att jag skulle läsa Svenska 2. Trots att jag hade högsta betyg i alla tillgängliga svenska-kurser.

Min flickväns mamma som varnade henne för såna som mig. Min vän som fick armen bruten för att han höll sin vita flickväns hand.

Var kommer du ifrån? Alltså egentligen.

Tjugo killar i kängor och bombarjacka som heilar och jagar mig på ett tivoli. Tjugo killar utan kängor och bombarjacka som heilar och jagar mig på en marknad.

När jag besökte min vän och hans farbror kastade en kniv på mig. Om du inte kände min brorson hade jag slagit ihjäl dig direkt. Ingen svartskalle sätter foten i våra hem.

Är du seriös? Hur fan kan du vara vän med en kurd?

Tre killar som hoppar på min vita vän, jag ställer mig i vägen och tar emot alla slag och sparkar. I bilen på väg hem säger han ”Jävla svartskallar!”. Jag protesterar, en annan vän säger åt mig att hålla käften.

Nekad att komma in, vakten säger att jag druckit för mycket. Jag har inte druckit alls.

Killen med sydstatsflaggan på sin T-shirt som oprovocerat kommer fram till mig på krogen och frågar ”varför är ni blattar så kriminella?”. Min närmsta vän sen flera år tillbaka som tar hans sida och kräver ett svar.

Poliserna som stannade mig när jag var på väg hem från en vän för att genomsöka min väska. De undrar om jag har alkohol på mig. Jag är tillräckligt gammal för att gå på Systembolaget men det hindrar dem inte.

Säkerhetsvakten på flygplatsen som låter mina två vita vänner gå förbi men som stannar mig och gör en full kontroll.

Hyresvärden som säger att det inte finns några lediga lägenheter när min vän med ett svenskklingande namn ringt dagen innan och fått höra att det finns flera lediga.

Arbetsgivaren som kallade oss blattar och parasiter när hen trodde att vi inte hörde.

De rasistiska mordhoten i min inkorg.

De tre välkammade killarna som under en föreläsning frågar vad jag tycker om ”dina kompisar som rånar folk på mobiler”.

Chefen vars alla skämt handlar om mitt skägg, min bakgrund, mitt namn. Namnet han aldrig bemödat sig med att lära sig uttala ordentligt.

Butikspersonalen som tittar på mig misstroget och frågar om jag är säker när jag frågar efter en vara som kostar lite mer.

Partiet i riksdagen som varje dag, alla dagar, hetsar mot mig och de som ser ut som jag.

Tror du verkligen att det finns så många rasister i Sverige? Jag tror inte de är rasister. De är bara missnöjda.

Glastaket, den lägre lönen, de sämre villkoren.

Min bror som blir kallad invandrare trots att han aldrig migrerat. Min bror som möter samma rasism trots sitt svenskklingande namn och att han är född inom Sveriges gränser.

Polisen som lyser ficklampan i mitt ansikte och frågar vad jag gör där. Jag sitter på en bänk med mina vänner och äter. Ingen av mina vänner får frågan, ingen av mina vänner ser ut som jag gör.

Tunnelbanevagnen som töms på vita ju längre bort från centrum vi kommer. Tunnelbanevagnen som till sist bara har kvar de som ser ut som jag gör.

Telefonsamtalen från okända nummer där de hotar mig, breven där de lovar att mörda mig och alla som ser ut som jag gör.

Om du fortsätter skriva så kommer det Breivik gjorde i Norge också hända här.

Jag förstår inte hur du orkar?

Kampen som inte är ett val för mig. Kampen som är ett val för dig.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se