Stäng
blog-header
maj 22, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: AP Frank Augstein

Att anklaga en populär man för våldtäkt

Förra veckan kom nyheten att överåklagare Marianne Ny lägger ned den svenska utredningen mot Julian Assange. Efter sju år kommer han nu slippa vara efterlyst för de anklagelser om våldtäkt han haft på sig sedan han besökte Sverige 2010.

Assange stod kort efter att nyheten kom utanför ambassaden där han hållit sig gömd och pratade om den orättvisa han utsatts för. Det är svårt att ha någon åsikt om det, då anklagelserna mot honom aldrig kunde prövas.

Däremot finns det andra saker runt fallet Assange man kan ha mycket klara åsikter om. För inget har väl varit tydligare än vad som skedde när nyheten om våldtäktsanklagelserna mot honom kom ut, en augustidag för sju år sedan. Det som hände dagarna efter har etsat sig fast i mitt och säkert många, många andra kvinnors minne.

Det är svårt att glömma det enorma hat som sköljde över de två kvinnor som anklagat Assange.

Det var innan några förundersökningsprotokoll läckt, innan någon visste någonting alls om vad som skett, och rykten som spreds från arga unga män på diverse forum fångades upp och delades av kändisar och mediepersoner. Det spreds rykten om att Sverige hade en lag mot att en kondom spricker, och att det var detta som Assange anklagades för. Det spreds rykten att de två kvinnorna var CIA-agenter. Efter att bloggaren Pär Ström och andra outat de två kvinnorna med namn och bild, eskalerade hoten och trakasserierna mot dem.

Jag följde händelsen noggrant hela hösten 2010 och trots alla hatdrev jag följt sedan dess har jag ändå aldrig sett något liknande. För det som skedde under dessa dagar var så massivt, så globalt, och blev ett så tydligt meddelande till alla kvinnor, inte bara till de två kvinnor som utsattes för det.

Det var ett meddelande om vad som händer när man anklagar en populär man för våldtäkt.

Vi kände naturligtvis till det innan. Men Assange-fallet drev hem det budskapet med en kraft av tusen supernovor.

Det finns en standardmodell för hur en kvinna som anklagar en populär man för våldtäkt blir bemött: Slutshaming, skuldbeläggning av offrets handlande, skambeläggning av offrets beteende, anklagelser om att ljuga, anklagelser om att vilja hämnas, anklagelser om att vilja ha uppmärksamhet, anklagelser om att vilja förstöra en mans liv, anklagelser om att hata alla män. Varenda en av dessa mötte de två kvinnorna. Personer från vänster till höger och allt däremellan visade under dessa augustidagar upp sin misogyna kvinnosyn till allmän beskådan. Det var som ett hatdrev mot alla kvinnor.

Det var också en uppvisning i hur alltför många människor ser på våldtäkt. Alla säger ju att de är ”emot våldtäkt”. Därför att det är enkelt att säga. Och för att det då låter som om vi har ett samhälle där alla faktiskt är emot våldtäkt – alla former av våldtäkter, oavsett vem gärningsmannen är. Vilket vi inte har.

För att ”vara emot våldtäkt” säger så otroligt lite om personens faktiska syn på våldtäkt och våldtäktsoffer. Framför allt säger det ingenting om en persons syn på samtycke. Hatdrevet från de som ville försvara Assange visade upp detta när folk helt öppet basunerade ut att de anser att sex med en sovande person inte kan räknas som våldtäkt (det kan det), att en person som tidigare under kvällen sagt ja till sex inte kan ”ångra sig” senare (det kan hen) att ha oskyddat sex med en person efter att den sagt att den vill använda kondom inte är ett sexuellt övergrepp (det är det).

För Assange och hans supportrar har fallet handlat om hur jagad han är, falskt anklagad av de som hatar honom, en underdog som behöver skydd mot makten. Men för andra har fallet handlat om hur en grupp människor reagerar när en man de ser som ”en av oss” blir anklagad för ett brott de säger sig avsky.

Utan att ha någon åsikt i den rättsliga delen av Assangefallet kan man fortfarande ha en åsikt om detta. Dessa reaktioner som exploderade i augusti 2010 och fortsatte i flera år, och som fortfarande håller på. Kanske de slutar nu i och med att utredningen lagts ned. Men det troliga är att de inte gör det.

För egentligen handlar de ju inte om Assange. Utan om något annat. En underliggande idé i vår kultur, som inte går att komma till rätta med genom varken friande eller fällande rättsprocesser, genomförda eller nedlagda utredningar.

Men som det för varje dag blir mer och mer tydligt att vi behöver ta itu med.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler