Stäng
blog-header
mars 15, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Nå? Wot U call it? Foto: Maja Suslin/TT

Är du feminist, lilla vän?

Kommer du ihåg slutet av 1990-talet? Varenda politiker skulle plötsligt kalla sig feminist. Visst var det fruktansvärt?

Innan backlashen kom kunde man nästan se med blotta ögat hur betydelsen av ordet rann bort i realtid under tillväxten av läppars bekännelser. KD:s ”etiska feminism” var det kanske mest vanvettigt populistiska i sitt försök att både rida på vågen och ta samtidigt avstånd från den (en sport de tycks fortsätta med i dagens KDU).

Sedan dess har det populistiskt menade utnämnandet av en själv som feminist (trots att det nog aldrig varit särskilt populistiskt gångbart egentligen) tack och lov avtagit. Men som ett sorts arv från 90-talet lever ett lika irriterande medialt beteende kvar, genom det orimliga intresset för att fråga om just denna etikett. Politiker, chefer, näringslivstoppar och till och med sportstjärnor tycks alla – om de är kvinnor, vill säga – trakasseras med frågan vid upprepade tillfällen. Som om maktposition eller framgång för kvinnor på något sätt måste härledas ur en feministisk åskådning, och inte lika gärna kan bero på samma arbete och/eller privilegier som för män. Som om inte praktisk handling oavsett etikett skulle betyda enormt mycket mer.

Som om det skulle vara en fråga bara för kvinnor, om det nu tillhör allmänintresset vem som kallar sig feminist.

Det borgerliga blockets partiledarbyten senaste tiden har skruvat upp frekvensen av frågan ytterligare, och dessutom har även hårdnackade strukturförnekare märkligt nog börjat tycka att det är jävligt väsentligt vilket block som har flest kvinnor i topp. Feminism och kvinna tycks användas som synonymer oavsett vilken politik det för med sig. Men varför i hela friden är någon intresserad av huruvida Ebba Busch Thor, eller Anna Kinberg Batra vill kalla sig feminist?

Varför skulle det göra skillnad vad Folkpartiet och moderater kör för nyspråk till samma politik som förut? Vem ska orka bli upprörd över att GP:s omstridda nyrekrytering Alice Teodorescu inte kallar sig feminist, när rekryteringen av henne redan är ett klockrent skräckexempel av vad den där etikettfixeringen gjort med ordet ”liberal”?

Regeringens ”feministiska utrikespolitik” må vara ett löfte som kräver mer än vi sett hittills, men det är åtminstone något som syftar på den faktiska politiken i stället för en lågt förpliktigande etikett på en enskild person. Etiketter och begrepp är inte värdelösa, ”feminist” betyder något på allvar. Men byter man helt kampen, aktivismen och det konkreta politiska arbetet mot att tyst hoppas att alla ska kalla sig feminister, så kan ingen längre avgöra vad den betydelsen är.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se