Stäng
blog-header
september 20, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare
Bild tagen vid Tiziana Cantones begravning. Foto: Ciro Fusco/AP/TT

Ännu ett självmord på grund av hämndporr

Om man såg på Aktuellt i går kväll fick man se ett inslag om en kvinna från Italien, 31-åriga Tiziana Cantone, som under lång tid kämpat med att försöka förhindra en privat sexfilm av sig själv från att ses av andra.

Filmen spelades in med hennes samtycke och delades frivilligt med fyra personer, varav en var hennes dåvarande pojkvän. Där upphör dock det frivilliga i denna historia. De fyra männen spred filmen på internet och den fick stor uppmärksamhet. Tiziana trakasserades, hånades, och förödmjukades. Företag tryckte upp T-shirts med citat hon säger i den privata filmen.

Tiziana sa upp sig från sitt jobb, flyttade från sin bostadsort och bytte namn. Hon drev – och vann – en rättsprocess för att få bort filmen från alla internets sökmotorer. Men trakasserierna slutade inte.

Förra veckan orkade hon inte kämpa längre och tog sitt liv.

I inslaget i Aktuellt deltog Ängla Eklund från Institutet för Juridik och Internet som arbetar mot internetrelaterade kränkningar och bland annat hjälper personer som utsatts för att ha fått privata bilder och filmer spridda mot sin vilja. Hon påpekade att det varken är första eller sista gången vi ser detta hända.

Tyvärr har hon rätt.

2013 manipulerade en man i en mindre svensk stad en flicka att posera sexuellt framför en webbkamera. Sedan tvingade han henne att fortsätta posera, genom att hota att sprida de första bilderna av henne till alla hon känner. Hon vågade inte berätta för någon av rädsla för att omgivningen skulle få reda på att hon tagit nakenbilder. När hon inte orkade längre tog hon livet av sig, 13 år gammal.

Ett avsnitt av Uppdrag Granskning handlade om unga tjejer som manipulerats att skicka intima bilder till en man som sedan visade sig vara någon helt annan än den han utgett sig för. Mannen kunde fortsätta utnyttja tjejerna genom att hota att sprida deras nakenbilder. Offren vågade inte säga nej av rädsla att bli stämplade som ”horor” av samhället.

I ett uppmärksammat fall där en kille publicerat en sexfilm på sin flickvän sänkte hovrätten det utdömda skadeståndet till flickan med motiveringen att ”det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

De verkade ha glömt bort att sexfilmer som delas med samtycke inte tillhör samma planet eller ens samma universum som de som delas utan samtycke. Pojkens advokat uttalade sig i media och förklarade att flickan bar en del av skulden eftersom hon hade ”gett sig in i leken”. Samtycke till sex kan tydligen i vår kultur betyda att man samtycker till allt möjligt. Har man någonsin hört ett bättre argument för att faktiskt införa det av många debattörer påhittade ”samlagskontraktet”, än det?

Högsta domstolen behandlade ärendet i mars och höjde då skadeståndet igen. Men domen visar också hur bristfälligt vårt lagskydd mot den här typen av brott är. Juridiskt hamnar brottet under olika åtal. Det kan pressas in under upphovsrättsbrott eller ofredande, beroende på omständigheter. I Högsta Domstolen behandlades det som förtal och i domen stod att ”kränkningsersättningen avser att ge kompensation för känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande”.

Problemet är att förtal tittar på hur grovt brottet påverkade omgivningens syn på offret. Men att utan samtycke sprida privata sexfilmer eller bilder är inte förtal, det är ett sexuellt övergrepp. Offret har inte ”förtalats”. Hen har inte gjort något att skämmas för.

I en kultur där kvinnor skambeläggs för sin sexualitet, som till exempel vår kultur, blir offer för så kallad hämndporr (att sprida sexuella bilder eller filmer utan personens samtycke) dubbelt drabbade. Dels av själva övergreppet i sig. Dels av skammen som omgivningen tvingar dem att känna. Kom ihåg att offren i Uppdrag Gransknings program sa att gärningsmannen kunde fortsätta utnyttja dem av det enda skälet att de inte vågade berätta för omgivningen.

Alltför ofta i diskussioner om hämndporr fokuserar man på det beteende som inte är olagligt, som skett helt frivilligt och inte skadar någon. Det vill säga offrets.

Ofta ser man följande reaktioner:

1. Skuldbeläggande av offren (”Har man gått med på att skicka nakenbilder till någon får man skylla sig själv”).

2. Trivialisering av brottet (kända kvinnor som får nakenbilder spridda och folk skämtar om det).

3. Synen på alla män som potentiella sexbrottslingar (”varför skickar tjejer nakenbilder till sina pojkvänner, det vet man ju hur killar är”).

4. Ansvar på offren att förhindra förövarnas handlingar (”vi måste lära unga tjejer att aldrig gå med på att ta nakenbilder så killar inte kan sprida dem”).

Sverige kan snart få en ny lagstiftning som förbättrar straffskyddet runt integritet, och även mot att få sexuella bilder spridda mot ens samtycke. Det är efterlängtat. Det löser inte alla problem i lagen, till exempel att hämndporr bör ses som ett sexualbrott, men det är tydligt och bra och framför allt är det en konkret förändring.

Däremot kan inte en lagstiftning i sig lösa problemet med vår kulturella syn på sexuella övergrepp och vårt skuldbeläggande av offer för dessa. Gärningsmännens beteende borde stå i fokus, inte offrens. Det är gärningsmännen som borde känna skam, det är de som borde tvingas flytta, säga upp sig från sina jobb och byta namn. Inte offren.

Hämndporr är, trots sitt namn, inte ”porr”. Drivkraften bakom hämndporr är inte sex, utan skam och makt. Om vi kan förändra samhällets skambeläggande och skuldbeläggande av kvinnors och tjejers sexualitet kan vi även tackla hämndporr som kulturellt fenomen.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se