Stäng
blog-header
januari 18, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Aziz Ansari. Foto: Jordan Strauss/AP/TT

Alla utom Metoo-kritikerna förlorar på artikeln om Aziz Ansari

De senaste dagarna har det förts livlig diskussion efter att Babe.net publicerat en anonym kvinnas berättelse om en kväll hon spenderat med världskände komikern Aziz Ansari.

Kvinnan beskriver deras kväll som ”den värsta i hennes liv” där han enligt henne var sexuellt aggressiv och struntade i hennes verbala och icke-verbala signaler att hon kände sig obekväm och pressad av hans beteende.

Diskussionerna efter artikeln har i princip handlat om två saker:

1. Huruvida det är rätt att publicera intima sexuella detaljer och diffusa anklagelser mot en namngiven person enbart baserat på en anonym persons berättelse.

2. Huruvida kvinnans berättelse om kvällen innehåller något exempel på faktiskt övergrepp.

Efter att ha följt diskussionen tycker jag artikeln tydliggör åtminstone en sak, nämligen vad som är det stora problemet när tidningar pekar ut kända personer under täckmanteln av att de är en del av Metoo-rörelsen.

För det första måste man komma ihåg att Babe.net inte tog ställning till om de skulle namnge en person där namngivningen föregåtts av rykten och spekulationer eller där ”alla redan vet” vem artikeln handlar om. I stället var publiceringen ett sätt att – som kvinnan själv uttrycker det – visa upp en annan sida av en välkänd man som offentligt tagit ställning för #metoo: Namngivningen var själva poängen.

Det är alltså skillnad på detta fall och de där mäns namn publicerats – som till exempel Harvey Weinstein – efter att flera kvinnor berättat samma sak eller där det finns andra saker som indikerar att namngivning kan vara rättfärdigat. Det är bra att komma ihåg. Att fördöma publiceringsbeslutet om Aziz Ansari är inte detsamma som att fördöma alla andra namnpubliceringsbeslut som skett under metoo-kampanjen.

Babe.net kunde ha valt att göra en riktig undersökning av anklagelserna, som till exempel gjordes runt anklagelserna mot Harvey Weinstein. Det skulle också varit mycket snällare mot kvinnan om artikeln fokuserat på de frågor hennes berättelse väcker om vad samtycke innebär och vad vi har för ansvar att lyssna av innan vi agerar, snarare än på att kända namn skapar klick. Kvinnans berättelse kunde då ha lett till helt andra diskussioner än den vi nu tvingas ha.

Nu måste vi i stället diskutera rättssäkerhet, pressetik, huruvida något direkt olagligt har skett i artikeln och huruvida kvinnan själv agerat klandervärt. Och vi vill ha den diskussionerna för om man anklagar och pekar ut en namngiven person så måste den personen ha möjlighet att försvara sig – och bevisen kunna granskas.

Om Babe.net valt ett annat sätt att publicera berättelsen kunde vi i stället ha diskuterat kvinnans upplevelse, den hon delar med så många andra. Vi hade kunna diskutera vad samtycke betyder i en kultur där vi socialiseras till att tro att sexuell aggression är ett tecken på manlighet, inte en alarmerande brist på kontroll; där populärkulturen svämmar över av skildringar av sex som nån sorts kamp där en av parterna till slut ”förlorar”; där män får lära sig att kvinnor säger nej innan de säger ja och kvinnor får lära sig att män tycker det är oattraktivt när kvinnor är alltför direkta med vad de vill.

I stället måste vi nu återigen diskutera huruvida Metoo egentligen är en täckmantel för häxjakt på män. Framför allt  måste vi åter lyssna på debattörer som påstår att berättelser om ”riktiga” övergrepp inte bör sammanblandas med berättelser om vad de envist fortsätter kalla ”klumpiga raggningsförsök”. Som om de tror att kvinnors berättelser om ständiga obehagliga, påstridiga och oönskade situationer ingår i ett helt annat universum än berättelserna om övergrepp och våldtäkt. Man kan inte kriminalisera alla oönskade beteenden, men även om något inte är olagligt kan det fortfarande vara problematiskt och en del av en problematisk kultur.

Debattörer som vill skilja olika typer av berättelser åt baserat på om de är faktiskt olagliga eller ej missar själva poängen med Metoo. Metoo handlar om att visa på mönster; om hur kvinnor i hela världen lever sina liv i en kollektiv erfarenhet. Allt hänger ihop. Tillsammans bildar alla berättelser en större bild. Bilden av vår kultur och hur det är att vara kvinna i den.

Metoo visar att saker sker i en kontext. Den kontexten är sällan så svart/vit som ”en man tar en kvinna på brösten, kvinnan ger mannen en rak höger, mannen fattar plötsligt att hans beteende är fel och alla kulturella problem med samhällets kvinnosyn är därmed ur världen” eller hur det nu är vissa ledarskribenter och debattörer tycks tro att världen fungerar.

I stället visar Metoo att kontexten ofta är mycket mer av typen ”en man i maktposition gör sexuella anspelningar mot nyanställd kvinna, kvinnan lyfter händelsen och får höra att det bara var ett skämt och att hon inte ska vara så lättkränkt, kvinnan vill precis som de flesta människor inte bli utstött på sin arbetsplats, kvinnan berättar senare om händelsen under en populär hashtagg på twitter och får då frågan varför hon inte bara sa ifrån samt ges skulden för att framställa alla kvinnor som ”maktlösa offer”.

Metoo är något av det viktigaste som hänt på senaste tid. Det är lika viktigt att diskussionerna inte derailas av jakten på klick under täckmanteln av att klickjägaren är en del av rörelsen.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se