Stäng
blog-header
september 18, 2013
Gustav Almestad, bloggare
Elisabeth Svantesson vid presskonferensen Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

Aborträtten på husarrest i hobbyrummet

Det är olika hur man har det. Om du exempelvis är en muslimsk man på väg att bli tung representant för socialdemokraterna kan du bli föremål för blixtsnabb olämplighetsförklaring. Fanns det ändå inte lite religiöst anstrukna suspekta åsikter där någonstans? Och så blir det avgång inom en vecka. Om du å andra sidan är vanligt kristet extrem och abortmotståndare från Livets Ord kan du plötsligt bli arbetsmarknadsminister utan att sitta i medier och göra avbön på avbön.

”Jag är troende. Vilken kyrka jag går till eller har gått till tycker jag är privat.”

Som princip är Elisabeth Svantessons svar till DN en rimlig hållning, synd bara att den inte gäller alla. Till skillnad från drevet mot Omar Mustafa har utnämnandet av Svantesson inte lett till något liknande. Kritik, ja. ”Skandal” eller ”affär”, nix nej.

Ingen av dem bör alltså ”lämnas ifred”. Tro och praktik kan definitivt hållas isär, men i Mustafas fall var det förvisso relevant att uppmärksamma tidigare samverkan med personer som gjort antisemitiska eller homofoba uttalanden. Det konstanta misstänkliggörandet av hans människosyn för att han var just muslim saknar dock motsvarighet när det gäller Svantesson. En muslimsk politiker kan helt enkelt inte, som en kristen kan, nöja sig med att hänvisa till privatliv.

Religionernas olika positioner ger dock inte hela skillnaden. Medan blotta misstanken om antisemitism skulle diska en person helt från politiken, så är aborträtt och hbtq-rättigheter fortfarande någon slags sidofrågor som kan bortses från så länge den riktiga politiken, typ ekonomi och så, inte påverkas (hur lite synen på migrationspolitik räknas i sammanhanget ska vi inte ens tala om). ”Det kommer inte att ha kopplingar till den portfölj som Elisabeth har ansvar för”, kan Reinfeldt helt obekymrat hävda.

Exakt samma dag som Svantesson utnämndes, som ett eko från en parallell dystopi där kvinnokroppen är under ständig hormonell kontroll, körde Metro det skuldbeläggande skräcklöpet ”Rädsla för P-piller ger fler aborter”. Som om graviditeter bara berodde på att kvinnor inte medicinerar sig ordentligt. Att ekvationen helt utesluter såväl män som kondomer har med varför aborträtt kan åsidosättas som fråga att göra: den konstrueras som kvinnospecifik, och det har gett den lägre värde.

Men lika väl som antisemitismen är framträdande i den växande fascismen i Europa, så är också abortmotstånd en bärande del av den. Exempel syns även hos Sverigedemokraterna. Och i Ryssland visar det sig just nu exakt hur mycket ett hbtq-förtryck kan vara ett medel i den bredare politiken. Vi är naturligtvis inte i närheten av det läget i Sverige, men det är inte sant att enskilda aspekter av mänskliga rättigheter kan sorteras bort utan att det påverkar det större sammanhanget.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se