Stäng
blog-header
augusti 25, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Fotograf: JONAS EKSTRÖMER / SCANPIX

Kvinnor på film – om den Manliga Blicken och filmåret som var

Lika många kvinnor går på bio som män. Ja, Enligt Motion Picture Association of America är det något fler kvinnor än män som löser biobiljetter.

Kvinnornas representation framme på filmduken ser dock lite annorlunda ut. I maj släppte Anneberg School of Communication and Journalism en rapport över 2012 års 100 bästsäljande filmer. Rapporten kom och gick utan någon större reaktion. Det här är vad den kom fram till:

Av de 100 bästsäljande filmerna i USA 2012 var 28% av alla talroller kvinnor. 28 procent.

57% av kvinnliga filmkaraktärer i åldersspannet 13-20 år hade scener i så kallade ”sexual attire”. Det vill säga nästan 60% av kvinnliga karaktärerna framställdes i ”utmanande” klädsel.

För kvinnorna i ålderspannet 21-39 år hade 40% scener med ”utmanande” klädsel. Att som kvinnlig karaktär framställas i avklädda scener ökar alltså om du dessutom är tonåring.

När Geena Davis Institute gjorde en liknande undersökning av storfilmer 1990-2006 kom de fram till att kvinnor uppträdde i ”sexuellt utmanande kläder” fem gånger så ofta som de manliga karaktärerna.

”In stark contrast, another significant proportion of the females in film are shown in a hypersexualized fashion. Hypersexuality refers to an overemphasis on attractiveness and sexuality by way of clothing (i.e., alluring attire) and body proportions (i.e. uncharacteristically small waist, hourglass figure, thinness). We examined characters to see if males and females vary in hypersexuality. Our results show that they do (see Figure 1). Females were over five times as likely as males to be shown in sexually revealing clothing, which was defined as attire that enhances, exaggerates, or calls attention to any part of the body from neck to knees.” (länk)

När det gäller talroller i så kallade familjefilmer så undersökte Geena Davies Institute filmer från 2006 till 2009 och kom då fram till att familjefilmer innehåller 70% manliga karaktärer och 30% kvinnliga. Det är samma siffra som 1946.

The Male Gaze

The Male Gaze, Den Manliga Blicken, kallas det i feministisk teori när filmkameran sätter den heterosexuella, manliga karaktären i rollen som betraktare och/eller publiken sätts i rollen som den heterosexuella manliga betraktaren. Kvinnorna blir automatiskt objekt, männen subjekt. Det som också händer är att kvinnor osynliggörs i rollen som betraktare.

Detta sker i ett dominerande antal filmer du har sett, kanske utan att reflektera över det.

Nyligen fick regissören J.J Abrahms kritik för att ha raderat en scen i Star Trek Into Darkness där Benedict Cumberbatch duschar (den återfinns bara bland borttagna scener, och i talkshows i skämtssyfte) medan han däremot inkluderade en scen där en av de kvinnliga huvudkaraktärerna klär av sig för publikens ögon. Kritiken riktar sig mot att scenen är en klassiskt objektifiering av en av de få kvinnliga karaktärer som man kan relatera till, samt att scenen i sig bygger på att Kirk (och publiken) betraktar henne utan samtycke. Även den manliga huvudrollen syns i underkläder i en scen, men framställt på ett helt annat sätt. Screenwriter Damon Lindelöf bad om ursäkt för scenen efter kritiken.

Bara 4% av storfilmerna 2012 regisserades av kvinnor. Det här spelar naturligtvis roll.

”Både män och kvinnor gillar at titta på nakna kvinnor mer än nakna män,” brukar de utropa som så hjärtans gärna vill tro att denna typ av ojämlikhet på film drivs av en biologi snarare än kultur. (Paradoxalt nog är det inte sällan samma personer som hävdar att män objektifieras på film lika ofta som kvinnor.) Det brukar utmynna i en diskussion om vad som helt enkelt kom först. Idén att det skulle vara mer ”naturligt” att objektifiera kvinnors kroppar vs idén att the male gaze helt enkelt kom först – vi är så vana vid en kultur där män är betraktaren att den heterosexuella manliga blicken ”känns” naturlig för oss.

Det omedvetna – eller medvetna – tillvägagångssättet att vända sig till en heterosexuell manlig publik, tillsammans med det faktum att filmskapare så ofta är män, gör att den manliga blicken dominerat och influerat samhället. The male gaze betyder även, förutom objektifieringen av kvinnor och subjektifieringen av män, att kvinnor framställs som passiva medan män som aktiva. Det här går att mäta.

Bechdel test

Bechdel test är ett populärt test som visar på hur kvinnor framställs på film. Testet är inte särskilt avancerat. En film som klarar testet ska: 1, Ha två namngivna kvinnliga karaktärer 2, Som pratar med varandra 3, Om något annat än män.

Inte en jättesvår bedrift, kan man tycka. Därför är det pinsamt för alla som hävdar att vi lever i ett samhälle där könen behandlas och ses som jämlikar, när DNs kulturredaktion gick igenom de senaste årens svenska storfilmer och det visade sig att 20 av 30 svenska filmer inte klarar Bechdeltestet.

20 av 30.

DNs kulturredaktion, som ska ha all heder av att så noggrannt ha genomfört testen, skriver dessutom: ”DN har tillämpat ett generöst synsätt i testet. Enligt somliga filmvetare ska samtalen mellan de två kvinnorna pågå i minst en minut. Om vi skulle ha tillämpad den regeln skulle resultatet förändrats radikalt till det sämre.

Vad betyder det då att så få filmer klarar ett test avsett för att bedöma hur kvinnor porträtteras? Testet säger ju ingenting om hur feministisk en film är. En sexistisk film kan utan vidare klara testet. Ingen kvinna måste finnas i någon av huvudrollerna, till exempel. Det är heller inte specificierat om vad kvinnorna måste prata om. I DNs test klarar en film Bechdeltestet för att två kvinnor i en scen pratar med varandra om shopping i Ullared.

Vad Bechdeltestet används för är att visa hur kvinnor systematiskt är underrepresenterade bland filmkaraktärer som är aktiva karaktärer och aktivt för filmens handling framåt (dvs pratar om något annat än filmens manliga karaktärer). Nästa gång man är på bio kan man ju roa sig med att fundera på hur svårt det skulle vara att undvika en scen där två namngivna män pratar med varandra om något annat än kvinnorna i filmen.

Testet är också smart utformat för att sortera bort de filmer som faller under den s.k Smurfette Principle, d v s filmer som har med en kvinnlig karaktär för att kunna säga att de har med en kvinnlig karaktär. Denna kvinnliga karaktär är med för att representera Kvinnan, och hennes största personlighetsdrag genom filmen är att hon är kvinna.

The Female Gaze

Inget av det här betyder att man inte kan hitta exempel på Den Kvinnliga Blicken i film och TV. För det kan man. Dirty Dancing, Twilight, Sex and The City, True Blood även om just True Blood snarare bör placeras i kategorin Equal Opportunity Gaze tillsammans med Buffy och The Avengers. Den Kvinnliga Blicken är också definitivt en del i det man kallar den Imperialistiska Blicken (det vita, västerländska perspektivet får beskriva ”de andra” samt göra det vita, västerländska perspektivet överordnat andra perspektiv – se Lilla Hjärtat-debatten, eller fenomenet blackface). Noteras bör också att även vid The Female Gaze är heteronormen fortfarande närvarande.

Många är de som har försökt hävda att den manliga blickens dominans och inflytande på vår kultur ”vägs upp” av att det finns exempel på filmer, TV-serier och reklam där den kvinnliga blicken är närvarande. De har antingen inte förstått vad debatten handlar om, eller så gör de sig dummare än de är.

Objektifiering av män och objektifiering av kvinnor ingår i två olika kulturella kontexter. Den Manliga Blicken och Den Kvinnliga Blicken delar inte samma kontext. Laura Mulvey som lanserade begreppet male/female gaze, anser inte ens att den kvinnliga blicken är jämförbar med den manliga, eftersom män har makten i samhället i övrigt.

När det gäller film tillhör vita heterosexuella män en historisk och kulturell kontext där de har en historia av att naturligt och utan kommentar tilldelas roller som hjältar, skurkar, superhjältar, politiker, poeter, genier, galna genier, krigare, losers, härskare, highschoolnördar, spelnördar, nördar som får revansch, bråkstakar med hjärtan av guld, presidenter, poliser, detektiver, spioner, osv osv.

Vita heterosexuella kvinnor på film tillhör en annan kulturell kontext. Rasifierade, icke-hetero, icke-cis kvinnor tillhör ytterligare en annan historisk och kulturell kontext.

Låt oss få en sak ur världen med en gång: Sexuell objektifiering är inte = ”tycka om att titta på det motsatta könet.” Det låter så ibland, särskilt från de som skriver långa kommentarer om hur de hemska feministerna gjort det förbjudet för män att tycka om att titta på kvinnor. Objektifiering handlar om precis vad det låter som: Att förvandla en människa från människa till objekt. Hur skadlig sexuell objektifiering är för en människa beror på hur ofta och i vilka sammanhang hon utsätts för det. Ladies Night ingår inte i samma kontext som någon som utsätts för sexuell objektifiering på arbetsplatsen. Eller varje gång hon lämnar huset.

Man objektifierar någon sexuellt när man behandlar någons kropp – tafsar på, kommentera, värderar, osv – som om kroppen inte hörde ihop med en faktisk person. Att betraktas som ett passivt objekt istället för ett aktivt subjekt är att objektifieras.

Män råkar naturligtvis också ut för sexuell objektifiering. Manlig sexuell objektifiering har sin egen historia, som man kan läsa om om man vill. Det är viktigt att påpeka det, då alltför många verkar tro att hela teorin om Den Manliga Blicken faller om man lyckas hitta exempel där Den Kvinnliga Blicken uppträder. Så är alltså inte fallet. Inte sällan blandas för övrigt Female Gaze ihop med ”homoerotisk subtext” (tänk till exempel hur beachvolleybollscenen i Top Gun beskrivits). detta eftersom vi är så vana vid Den Manliga Blicken att även när män förvandlas till sexuella objekt så antas fortfarande den manliga blicken vara betraktaren.

Det är därför det ibland ses som revolutionerande med filmer där män framställs som objekt, men bakåtsträvande med filmer där kvinnor framställs som objekt. Det har alltså inget att göra med att män som grupp är lika förtryckta som kvinnor eller med misandri eller något liknande. Det har att göra med den kulturella kontext de – vi – befinner oss i. Det ena ses som revolutionärt för att det är det. Det andra ses som reaktionär för att det är det.

Detta är inte kvinnors fel. Det är inte feministers fel. Skulden för att män kan framställas som objekt utan att nödvändigtvis väcka samma reaktion som när kvinnor gör det ligger hos den patriarkala tradition som låtit Den Manliga Blicken dominera alltför länge.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler