Stäng
blog-header
oktober 9, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Geoffrey Fairchild/Flickr

15-årig kille greps efter hot om att ”skjuta alla tjejer”

En 15-årig kille i Idaho har gripits efter att ha trakasserat tjejer på sin skola, samt hotat att skjuta alla tjejer på skolan för att de vägrat skicka nakenbilder till honom.

“Fine then, I will bring a gun to school Friday and kill all the girls. I have a 12 gauge shotgun and a 9 mm pistol I will bring and start killing everyone,” skriver 15-åringen till en av de tjejer han försökte få att skicka nakenbilder. Skolan fick sätta in strikta säkerhetsåtgärder under fredagen efter att hotet blivit känt.

Man skulle kunna tycka att detta skulle starta en diskussion om det som feminister brukar definiera som ”male entitlement” – det vill säga en undermedveten, inlärd känsla hos män att de under vissa omständigheter har rätt till kvinnors kroppar. Exempel på sådana omständigheter kan vara till exempel en kvinna som gett nakenbilder till vissa män, vilket då enligt male entitlement innebär att hon avstått sin rätt att säga nej till att skicka nakenbilder till alla män som frågar. Ett vanligt uttryck för ”male entitlement” är när kvinnor måste säga att de har en pojkvän för att en man ska sluta vara närgången. Omständigheterna ”hon sa nej och det är hennes kropp” är helt enkelt inte tillräckliga.

Nyheten om 15-åringen som hotat skjuta ihjäl alla tjejer på sin skola spreds snabbt över sociala medier. Och det som händer nu är det som alltid händer i dessa situationer som vi tyvärr har sett alldeles för många av – man kommer i ett fall som uppenbarligen handlar om misogyni diskutera allt utom just misogyni.

På sociala medier och i media kommer man diskutera ifall 15-åringen verkligen tänkt göra det eller om det ”bara var för att skrämmas” (som om inte hot är till just för att skrämma, för att tvinga människor att göra som man vill att de ska göra, vilket i detta fall borde anses verkligt nog för att inte viftas bort). Om gärningsmannen visar sig tillhöra en annan kultur eller etnicitet eller religion än normen, det vill säga västerländsk, vit och kristen, så kommer man diskutera kultur, etnicitet och religion. Annars kommer inget av dessa tre spela någon roll för diskussionen. Och om det visar sig att 15-åringen verkligen planerat döda sina klasskompisar så kommer man mer än nåt annat att diskutera psykisk sjukdom.

Så är det alltid. I nästan alla fall när någon form av ideologi eller synsätt ligger bakom ett brott är vi väldigt villiga att diskutera det, förutom när det gäller misogyni.

2009 sköt George Sodini tolv okända kvinnor på ett gym, för att han aldrig lyckades få de kvinnor han ville ha trots att han var ett stort fan av pick up-artisten Don Steeles bok ”Date Young Women, For Men Over 35″. Tre av kvinnorna dog. Sodinis dagbok avslöjade hans problem med att få kvinnor att dejta honom.

2014 sköt 22-åriga Elliott Rodgers ihjäl sex personer (både män och kvinnor) och skadade 13 i närheten av universitetet UCSB i Kalifornien. Den utlösande faktorn till massmordet var kvinnohat. Hur vet vi det? För att mördaren lämnade ett manifest efter sig där han i detalj förklarade att han var arg på kvinnor som valde att dejta andra män medan han själv var oskuld och att han därför bestämt sig för att ”slakta alla dumma, bortskämda, blonda slampor” på universitetsområdet som han kunde. Ändå handlade debatten i media efter Rodgers massmord nästan exklusivt om psykisk sjukdom och tillgång till vapen. Inte om misogyni.

2014 i Connecticut i USA, knivhöggs Maren Sanchez till döds av en jämngammal klasskamrat för att hon tackat nej till att gå på skolbalen med honom. Hon höggs ned i trappan till sin egen skola, 16 år gammal.

2015 skrev John Russell Houser i sin dagbok ned exakt tid och plats för en visning i Layfette i Louisiana av filmen ”Trainwreck” – en film som hyllats för sitt feministiska budskap. Han tog sedan med sig ett vapen till visningen och en bit in i filmen började han skjuta. Två kvinnor i salongen dog och nio skadades. Senare framkom att Houser ofta varit med i den lokala radiokanalen för att uttrycka sina antifeministiska åsikter och sin upprördhet över kvinnors växande makt. Hans fru och dotter hade några år tidigare ansökt om besöksförbud mot honom.

Inget i mediavärlden går fortare än när media rapporterar att människor som begått våldshandlingar har eller misstänks ha någon form av psykisk diagnos. Men depression, ADHD, Aspergers och så vidare är i sig inte tecken på att en person kommer skjuta ihjäl sina medmänniskor, vilket är intrycket man får när man läser  i media.

Att hävda ”han hade en psykisk diagnos” blir ett sätt för människor att avfärda alla andra faktorer som kan behöva belysas, särskilt faktorer som de själva är lika mycket en del av som gärningsmännen. Personer med en psykisk diagnos lever inte automatiskt i någon sorts neutral bubbla där de inte kan påverkas av samma budskap i samhället som vi alla påverkas av, även om man kan tro det när man läser sociala mediers dom över vissa gärningsmän.

När en person får höra från födseln att män har rätt till kvinnors kroppar eller lär sig att om de bara beter sig på ett visst sätt så är universum skyldiga dem en flickvän, att allt annat handlar om orättvisa, ja, då kommer det att påverka hens syn på kvinnor. Och på andra män.

Någon gång måste vi börja diskutera det. Någon gång måste drivkraften bakom misogyniskt motiverade våldsbrott vara vad vi faktiskt pratar om.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se