Stäng
blog-header
januari 28, 2014
Emelie Gunnarsson, bloggare
Såhär kan beundrande bromance se ut. Foto: Evan Agostini/Invision/AP

Scorsese tycks älska att vara budbäraren

OBS! Den här texten innehåller spoilers av The Wolf Of Wall Street.

Det är ett jävla otyg att vara feminist ibland. Jag såg Easy Rider för ett par månader sedan och ville inget hellre än att släppa garden och omhuldas av (de manliga) huvudkaraktärernas frigjordhet och uppgörelse med sociala normer. Jag ville också uppskatta Jack Nicholsons knasighet och de roliga dialogerna, ta till mig svärtan som fanns där bakom. Men det enda jag tänkte på var kvinnorna, som faktiskt existerar men som under eftertexterna står som hooker #1, hooker #2 och hooker #3. Namngivelse var tydligen lite för mycket begärt. Easy Rider gjordes 1969.

För ett par veckor sedan hade The Wolf Of Wall Street premiär, vilket gav mig ytterligare ett strålande tillfälle att få fortsätta vara Feministisk Glädjedödare. För visst är det svintråkigt att behöva dissekera regissören Martin Scorseses senaste masterpiece med en genustång, speciellt när Världens Smartaste Argument inom typ all konst slängs fram: hallå, skjut inte budbäraren, det här är verkligheten! Och självklart är det ofta så.

Det som skaver när det gäller The Wolf Of Wall Street är att Scorsese verkligen tycks älska att vara budbäraren. Han älskar det så mycket att han ägnar tre timmar (och då har han ändå klippt bort en timme) åt att riktigt frossa i den groteska Wall Street-världen som skildras medelst den av gubbsjuka regissörer välanvända formeln Kvinnobröst Per Sekund och visar hur huvudkaraktären Jordan Belfort är ett karismatiskt svin som obekymrat ruinerar folk, drar linor från prostituerades kroppar, har skoj med grabbarna och bråkar med sin fru, som förstås blev skitjobbig så fort hon slutade vara snygg och tyst.

Med mycket god vilja skulle man kanske kunna hitta någon form av sensmoral men den är verkligen inbäddad i ett tjockt skimmer av beundrande bromance.

Det finns dessutom en sekvens som skaver extra mycket: Scenen där Belfort i princip våldtar sin fru (ja, det sker och tystnaden kring detta har varit extra besvärande), slår henne i magen och därefter försöker kidnappa deras dotter. Det är obehagligt så man mår illa men följs inte upp mer än att han beklagar sig till sin vän: “she hates my guts”. Därefter åker han i fängelse i tre år. Inte för våldtäkt eller misshandel, förstås, utan för sina svinerier på Wall Street. Verklighetens Belfort, vars utsaga hela filmen bygger på, gör en Cameo i slutet och vi får veta att han nuförtiden är en framgångsrik föreläsare.

Framför mig ser jag hur han och Scorsese high five:ar bakom kameran.

Om bloggen

  • Emelie Gunnarsson
  • Linus Larsson

Sök på Politism.se