Stäng
blog-header
januari 21, 2014
Emelie Gunnarsson, bloggare
Foto: Jack Mikrut/TT

Heberlein, Olsson och Brattström målar upp en nidbild av feminismen

I första avsnittet av Fittstim – Min kamp beskriver sig den forna  grupp 8-legendaren och kvinnosakskämpen Ebba Witt-Brattström som feministiskt deprimerad. Hon anser att pronomenet “hen” är kvinnoförakt, hon refererar till intern kritik och stridigheter inom feminismen som “romarriket” och hon avfärdar kampen som ”minoritetsfeminism”. Jag håller också på att bli feministiskt deprimerad av den pågående feministiska diskursen, men inte riktigt av samma anledning.

Idag skriver Ann Heberlein i Sydsvenskan att feminismen är en sekt. Hon älskar Belinda Olssons program och tycker att det är ett klassiskt fall av att skjuta budbäraren att kritisera henne när det enda hon gör är att skildra “verkligheten”. Jag undrar uppriktigt vilken verklighet det är som Brattström, Olsson och Heberlein lever i. För visst existerar bara bröst-aktivism, föräldrar som inte vill avslöja könet på sina barn och hen-dagis och visst har alla dessa en plats inom den feministiska rörelsen. Men tvärtemot vad Heberlein hävdar så är dessa exempel väldigt perifera, tagna ur ett sammanhang och framför allt grovt vinklade.

Samtliga fenomen som tas upp i Fittstim – Min Kamp presenteras av Belinda Olsson som konstant himlar med ögonen. En tjej på stan definierar, oemotsagt förstås, feminism som någon granne från när hon var liten som inte rakade armhålorna. Hen-dagis ställs i kontrast till krig. Förlåt men det blir fan buskis av alltihop. Det är inte en rättvis eller värdig representation av feminism idag. Det är en nidbild.

 

Om bloggen

  • Emelie Gunnarsson
  • Linus Larsson

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler