Stäng
blog-header
september 16, 2014
Emelie Gunnarsson, bloggare
Foto: MAJA SUSLIN / TT

Ett feministiskt inititativ som behöver bli mer lättillgängligt

För fyra år sedan satt jag på Feministiskt Initiativs valvaka i Göteborg och luften gick alldeles ur mig när valresultatet presenterades. 0,4 stannade det på då.

Jag trodde helt ärligt då, dagarna efter valet, att det var slutet för F!. Hur skulle de någonsin kunna knappa in och ta sig över riksdagsspärren? Hur skulle de orka? Fyra år senare skäms jag lite över hur jag lät min egen uppgivenhet underskatta en så hängiven gräsrotsrörelse. Feministiskt Initiativ nådde förvisso inte upp till 4 procent i söndags men den resa de gjort de senaste fyra åren är ändå imponerande.

Från 0,4 till 3,1 %. Från ett (1) mandat till 13. Ungefär 60 000 röster fattades för att vi skulle ha fått in ett nytt parti in i riksdagen.

Kanske hade det räckt ända fram om inte Soraya Post hade röstat för den ultrareaktionära Juncker i EU-parlamentet? Långsiktig taktik försvarade hon sig med, men där tappade F! sannolikt ett gäng potentiella riksdagsväljare.

Kanske hade det hjälp om partiet hade slopat det stundtals förmätna anspråket att göra monopol på den antirasistiska och feministiska kampen. Självklart tycker alla partier att just de har den bästa lösningen på allt (särskilt i valkampanjtider) men lite ödmjukhet inför närliggande partier med liknande hjärtefrågor hade nog inte skadat.

Professorn och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström fick analysera F!:s valresultat i Agenda. Hon var med och startade partiet 2005, men lämnade så snart hon fick höra om de intersektionella tongångarna och har sedan dess kritiserat dem just för att de tar hänsyn till fler maktordningar än kön; som till exempel etnicitet, hudfärg, könsidentitet, funktion eller sexualitet.

Hon kallar sig själv för “majoritetsfeminist” och tycker partiet driver en för avancerad, exkluderande feminism och att det var därför de inte räckte ända fram.

Jag köper visserligen hennes analys om att den intersektionella teorin kan låta akademisk och verka svårtillgänglig och att det kan ha legat dem i fatet i just det här valet. Men till skillnad från Brattström förkastar jag inte intersektionalitet som verktyg. Jag välkomnar en feminism som inte är så urvattnad och uddlös att till och med Jan Björklund kan kalla sig feminist och använda Rut-avdraget som sitt främsta bevis. Men svårtillgängligheten kvarstår som ett problem och F! har nu fyra år på sig att göra sin politik lite mer lättförståelig även för de som inte har läst genusvetenskap på universitetsnivå.

Till nästa val kommer Feministiskt Initiativ få partistöd. Tills dess hoppas jag att de tagit åt sig av kritiken och att den visionära folkrörelsen växt sig ännu större.

Då tror jag att de klarar 4 %-spärren.

Om bloggen

  • Emelie Gunnarsson
  • Linus Larsson

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se