Stäng
blog-header
oktober 3, 2014
Linus Larsson, bloggare

Det har gått för långt har gått för långt – igen

Det har hänt igen. Något vi är väldigt vana vid. Det har gått för långt. Att det går för långt händer åtminstone någon gång i veckan nuförtiden. Vad som följer är indignerade grupper som poppar upp som svampar i skogen på Facebook, antalet äggkonton på Twitter skjuter i höjden och växeln hos Ring P1 överlastas och exploderar.

Ingen har missat vad som gått för långt den här veckan. Pippi Långstrumps pappa har fått en ny befattning. Vi har bara på dagar kunnat förkovra oss i så många Pippi-krönikor att vi blivit gröna i ansiktet av sjösjuka. De handlar om hur vi ska förhålla oss till konsten och censuren. Kan man möblera om i historien hur man vill? Samtidsanpassa den och göra den friktionsfri. Vilka är i så fall konsekvenserna? Det är viktiga och nödvändiga frågor som bör tas upp när saxen åker fram. Inga problem där.

Det är den nästan folkliga uppfattningen om att det gått för långt som är problematisk. Det är bara under väldigt specifika omständigheter som den här luddiga känslan yttras. Men tro inte för en sekund att det handlar om ett patos som grundar sig i tron på en okränkbar yttrandefrihetsprincip. Även om det ofta låter så och används som argument. Björn Söder är ett nästan övertydligt exempel på detta. Efter flera år av propagerande för yttrandefriheten och människors (läs: sverigedemokraters) rätt till att hetsa och hota krävdes bara en t-shirt för att han skulle börja gapa om skärpta klädkoder i riksdagen. (Att lajva Nils Holgersson verkar dock inte vara några som helst problem.)

Så vad är det som gått för långt om det inte handlar om principiella frågor kring förbud och censur? Hade folk reagerat så kraftigt om Efraim Långstrump var homokonung och censursaxen åkte fram? Kanske, men förmodligen inte. Nej, de här rösterna höjs främst när den svenska folksjälens djupt rotade rasism upplevs som hotad. Och som de höjs. Det handlar inte om en allmän aversion mot förändring eller modernisering – Sverige ses väl internationellt som ett relativt modernt och progressivt land? Det är den där mörka kärnan. Som alltid är närvarande. Precis under våra fötter. Vårt arv. Det är extremt kusligt att se hur ryggradsreaktionen alltid ser ut så fort någon bara petar på den. Eller problematiserar den. Allt som inte är ett tyst accepterande är att gå för långt. Den är inte förhandlingsbar.

Något måste göras åt den här uppfattningen innan det faktiskt går för långt.

Om bloggen

  • Emelie Gunnarsson
  • Linus Larsson

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se