Stäng
blog-header
april 5, 2016
Hasan Ramic, bloggare

Angående det här med grabbighet

Skärmavbild 2016-04-05 kl. 15.43.36

Det finns en särskild typ av människa som jag verkligen föraktar. Okej ”föraktar” är ett för starkt ord, men som jag tycker är ganska så jävla töntig: Killar/män som har epiteten ”Feminist” i sin twitterbio.

Inte för att det är något fel med män som ser sig själva som feminister. Tvärtom, jag gör det själv och jag ser gärna att fler män lär sig vad feminism är och tar till sig feministiska principer, utan för att det är en väldigt enkel cop out. Att i sin socmediapersona klibba fast en politisk ideologi som en identitär sköld mot kritik är ungefär som att säga ”jag är inte rasist, jag har utländska vänner”.

Därför tycker jag det är värt att bemöta kommentarer som den i bilden ovan, speciellt då den här bloggen uttalat handlar om att komma bort från saker som skadliga manlighetsideal.

Mer specifikt kommer kommentaren som en reaktion på att jag (Hasan) säger något bryskt som svar på en retorisk fråga om hur man kan vara vänster och fortfarande ha dyra sneakers i min rant om det dära Oatly-repet som SVT körde.

Jag vill börja med att be om ursäkt till vem som än tog illa vid av min ton. Men jag pratar så. Jag är en man, en del av en patriarkal förtryckande kapitalistisk struktur och jag har lärt mig att uttrycka mig på ett visst sätt. Samtidigt försöker jag komma bort från de mest patriarkala och skadliga delarna av mitt språkbruk.

Saker som att använda ”bög” och ”fitta” som skällsord – och andra dylika svordomar där min överordnade roll i patriarkatet lyser igenom – försöker jag undvika.

Men jag tänker inte förlora min karaktär för det. Mycket av mitt språkbruk kommer från min uppfostran. Jag är uppvuxen i ett bosniskt arbetarhem där grova svordomar är en del av vardagsspråket. En ”picka” hit och en ”kurac” är liksom kryddan i mitt vardagsspråk. Det har smittat av sig på sättet jag pratar svenska. Lägg till det en uppväxt i miljonprogram, präglad av dancehall och hiphop och det är oundvikligt att vara ful i munnen.

Det jag försöker säga är att jag vet att jag är ”problematisk”.

VI är problematiska. Faktum är att ALLA är problematiska. Men en kapitalism som skövlar djur- och människoliv utan hejd för profit är mycket mer problematisk än att jag ber den knulla sig själv.

Vidare tänker jag så här: om mitt sätt att prata, min bakgrund och min ”grabbiga” framtoning kan nå ut till någon som i vanliga fall inte skulle ta in budskapet jag förmedlar så är det bara värt det.

Så ursäkta min fransk i fortsättningen, men jag pratar som jag gör.

Om bloggen

Den Gröna Milen är en berättelse om vår, Hasan och Zlatan Ramics, resa i tillvaron som vegetarianer och veganer.
En berättelse kantad av politik, identitet, medvetenhet, träning och riktigt riktigt god mat.
Här skriver vi om vår vardag utan djurprodukter. Utan att predika med den nyfrälstes iver, men med avsikten att visa att det inte är så svårt, att det är helt rätt för alla inblandade – och framför allt väldigt gott.

  • Hasan Ramic
  • Zlatan Ramic

Sök på Politism.se