Stäng
blog-header
november 19, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Får alla perspektiv utrymme? Foto: Drago Prvulovic/TT

Visa lite vanlig jävla solidaritet

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar gjorde häromdagen i Aftonbladet ett inlägg i den debatt som Åsa Linderborg drog igång för en dryg vecka sedan på Aftonbladets kultursidor. Formuleringen “liberal identitetspolitik” används återkommande som ett slagord mot de debattörer som vill bredda kampen mot strukturellt förtryck att innehålla fler perspektiv än de vita, heterosexuella, cis-könade aktivisternas med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Om en ska tro Dadgostars analys så handlar “liberal identitetspolitik” om att ”bryta ner frågan om egenintresse till dess minsta beståndsdel.”

Hon menar att ”marxister har en betydligt bredare definition som ser helheter och kedjereaktioner”. Hon menar också att de som för den så kallade “identitetspolitiken” gör detta på bekostnad av den breda massans möjlighet att omkullkasta makten. Alltså den marxistiska vänsteraktivismens möjligheter att bekämpa det klassrelaterade förtrycket.

På ett psykologiskt plan känns det som att vi pratar förbi varandra och snabbt intar låsta positioner. Ur ett maktperspektiv kan jag inte låta bli att tänka att det handlar om styrkeprov och en tävlan om utrymmet. Teorier, perspektiv och politiska analyser om strukturellt förtryck ställs emot varandra. Det de marxistiska vänsterdebattörerna verkar säga är att “den intersektionellt medvetna feminismen är viktig, men den marxistiska klasskampen den verkliga striden”. 

På vilket sätt arbetar Marx klassanalys mot det strukturella våldet mot transkvinnors kroppar? Var i klasskampen slåss arga aktivister mot de attityder gentemot transpersoner som resulterar i att 50 procent av de unga transpersonerna någon gång försökt ta sitt liv? Varje år mördas hundratals transpersoner i transfoba hatbrott och mörkertalet är stort. Den enda yrkeskategori där transpersoner är representerade, till och med överrepresenterade, är som prostituerade. För vi ges inte möjlighet att arbeta någon annanstans. Hets, hat och hot är vardagsmat för varje transperson som på ett eller annat sätt är tydlig i sin transidentitet. 

Vad är det här om inte strukturellt förtryck? Ska vi som dagligen utstår detta förtryck vänta på att vänsterrörelsen ska göra klassrevolution innan vi får yppa vårt perspektiv i det offentliga? Varför är det en motsättning till andra kamper? Varför tar vi inte varandra i handen, förstår hur mönster av makt samverkar, och ger prov på lite vanlig, hederlig, jävla solidaritet? 

Makten besitts av en vit, rik, heterosexuell, cis-könad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning. Vi som inte är denna man får nöja oss med att spela rollen som hans komplement eller den som avviker från honom. Vissa får spela en roll som liknar den privilegierades men som förpassas till en mindre scen med begränsade resurser. Eller dör i arbetsplatsolyckor på grund av att den privilegierade vill spara så mycket pengar i produktionen som möjligt.

Marx ansåg själv att politisk frihet, det som nu kallas “identitetspolitik”, var en avsevärd förbättring jämfört med tidigare förhållanden. På hans tid handlade det om föraktet mot judar. Hans analys gick ut på att den politiska friheten kunde vara en bit på vägen mot mänsklig frihet. Alltså det klasslösa samhället. Den politiska friheten var dock tvungen att övergå i, det han menade var, mänsklig frihet.

Eftersom Marx dog 1883 så vore det märkligt om samhällsanalysen inte gjort framsteg sedan dess. Självklart kan vi inspireras av Marx teorier, men vi måste vara ödmjuka inför att hans arbeten behöver nyanseras och ställas i relation till den tid i vilken han levde. 

I dag vet vi att det strukturella förtrycket är internaliserat genom hela samhällskroppen. Helhetsbilden av strukturen som förtrycker är bredare och mer komplex än att vi kan peka på en del, om än stor och viktig, och kalla den hela lösningen.

Vad är problemet med att vi är mångfacetterade och på så sätt kan inspirera varandra i de olika erfarenheterna av att vara exkluderade från det privilegierade skiktet? Vi bör vara ödmjuka nog att se när vi själva sitter på privilegium och utövar vår del av den strukturellt uppbyggda makten vi säger oss vilja bekämpa.

När vänsterdebattörer förkastar antirasisters, transaktivisters, funkis-kämpars och intersektionellt medvetna feministers kamp som enskilda berättelser, vilka tillsammans inte utgör en helhetsbild av strukturellt förtryck, blir det tydligt att “måste ni bli så arga, vi vill ju bara väl”-argumenten i grunden handlar om nånting annat. Ett klassiskt härskarknep för att bli kvitt “störningsmomenten” från den generellt vita cis-klasskampen. 

Därför blir det viktigt att vara tydlig med att i den här debatten är det inte vi som vill bredda kampen som hindrar rörelsen från att växa. 

Det är ni som gör motstånd mot att våra perspektiv ska vara jämställda era.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se