Stäng
blog-header
mars 12, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Oskar Kullander/SVD/TT

Vill vi hjälpa de rumänska romerna?

I slutet av februari publicerades en debattartikel om Malmö Stads diskriminerande behandling av de rumänska romerna, i Feministiskt Perspektiv. Debattören och politikern Katerin Mendez (Fi) menade att den styrande majoriteten i Malmö gör skillnad på utsatta människor.

Mendez tog fasta på att eftersom den styrande majoriteten utger sig vara feministiska och antirasistiska, så måste de komma med konkreta förslag på hur staden ska hjälpa EU-migranterna, på ett likvärdigt sätt med andra utsatta Malmöbor.

Enligt socialtjänstlagen ska alla som vistas inom stadens gränser ha rätt till tak över huvudet och personlig säkerhet, vilket i dag inte är fallet för de rumänska romerna.

Kommunalrådet Carina Nilsson (MP) ska ha sagt ”ingen annan kommun har ju ordnat sängplats till alla” som svar på varför de inte hjälper utsatta EU-migranter bättre. Något som Mendez menar inte ursäktar att staden fortsätter att försumma gruppen och pekar på vad som står i EU-direktivet 38/2004/E, vilket reglerar den fria rörligheten. Den ger unionsmedborgare uppehållsrätt i tre månader i andra medlemsländer utan villkor och det finns inget i direktivet som förbjuder medlemsländer att erbjuda sociala tjänster till utsatta EU-medborgare.

Mendez fick mothugg av kommunalrådet Nils Karlsson (MP) i samma tidning för en dryg vecka sedan. Han ger dock sin motdebattör rätt i att Malmö Stad behandlar de som vistas i staden olika.

”I Malmö får medborgare från ett annat land, som befinner sig här i enlighet med tremånadersregeln, inte tillgång till samma sociala skyddsnät som andra som vistas här. Det är helt i enlighet med lagen, och självklart är det diskriminering. Att behandla personer olika utifrån omständigheter de inte själva rår över, som till exempel sitt medborgarskap, är hur man än vänder och vrider på det diskriminering.”

Karlssons ståndpunkt är att politik handlar om att prioritera, att en ibland måste fatta beslut som inte är bra för alla.

”Att prioritera upp innebär med nödvändighet att något annat prioriteras ned.”

Utefter en uträkning, baserad på att det finns runt 300 romer från Rumänien i Malmö, menar Karlsson att tak över huvudet (eftersom det inte finns bostäder att tillgå får det bli hotell för 1000 kronor per dygn), ekonomiskt bistånd, medicin- och tandvårdsbidrag sammanlagt skulle kosta staden 132 miljoner kronor om året.

Ett generösare Malmö skulle också ”riskera” att fler EU-migranter söker sig dit vilket innebär högre kostnader.

”Vi kan, som jag ser det, inte både ta ansvar för stadens ekonomi och samtidigt behandla alla som vistas i Malmö exakt likadant.”

Just det ovanstående citatet är mycket anmärkningsvärt och själva roten till problemet. Synsättet att vissa av oss har mer rätt till landet, staden och resurserna medans andra tacksamt får nöja sig med det som bjuds. Eller att det överhuvudtaget inte bjuds på något alls.

Vad vill vi med samhället vi lever i? Är vårt bygge fullkomligt som det ser ut i dag eller har vi vidare visioner om ett öppnare och mer inkluderande samhälle?

Om vi kommer fram till att vi faktiskt VILL hjälpa de utsatta romerna som söker sig hit, då förhållandena i hemlandet är mer än fruktansvärda, så är det just där vi måste börja. I viljan att hjälpa.

Vi kanske inte har alla svar på hur vi löser det praktiskt, men någonstans måste vi ju bestämma oss. Att veta att vi vill är en bra start, nästa steg blir ”HUR kommer vi dit vi VILL”?

Redan i dag finns en rad konkreta åtgärder att ta till. Katerin Mendez ger förslag på några i en motreplik till Nils Karlsson:

”..att Malmö stad ihop med andra kommuner i landet verkar för att Sverige tillsammans med andra medlemsländer i EU förenklar villkoren för att använda den europeiska socialfonden, så att pengarna som EU har avsatt för att främja sysselsättning och social delaktighet i medlemsländerna, 84 miljarder euro, används för att förbättra situationen för utsatta EU-medborgare.”

Hon menar också att Malmö Stad bör följa socialtjänstlagen 2 kap 1§ och 4 kap 1§ ”som ger socialt utsatta EU-medborgare rätt till bistånd, upp till och med skälig levnadsnivå, på samma villkor som alla andra.”

”Politik – kamrater – det är att vilja något”, talade Olof Palme under en kongressfest i Blå Hallen 1964.

”Politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”

Dagens politiker, vare sig det gäller Moderater, Socialdemokrater eller Miljöpartister, verkar inte vilja något alls. De vill ”prioritera”. Dagens politiska mentalitet verkar vara att nöja sig med orättvisorna, lite lätt peka på en stram budget och tycka det är synd men ändå, efter omständigheterna, OK att människor far illa.

Det enda som verkar tala är pengar. Visst är pengar viktigt, men har inget värde i sig. Det är ju vad vi kan göra för pengarna som utgör värdet. Att det kostar pengar när vi hjälper utsatta som söker sig hit är ju positivt, det ger våra pengar ett värde. Vi använder resurserna så att fler får det bättre.

Självklart finns det en massa hål i välfärden att stoppa pengarna i och nej, våra resurser är inte oändliga. Det är däremot möjligt att omfördela resurserna att gynna fler än idag och någon gång måste ju förändringsarbetet börja. Vi kan inte ha det såhär längre och de flesta av oss vet om det. Vissa kan inte leva i överflöd medans andra dör i förtid på grund av missär och fattigdom.

Varför inte börja nu? Vad väntar vi på? Att nästa generation ska göra jobbet, vilket typ varenda generation innan oss har tänkt?

För att fortsätta Palme-citerandet:
”Å ena sidan känner vi problemets svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft.”

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se