Stäng
blog-header
januari 28, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Saga Becker under sitt tal på Guldbaggegalan i Måndags. Foto:Vilhelm Stokstad/TT

Vikten av att aldrig hålla käften

I måndags skrevs svensk filmhistoria när Saga Becker tilldelades en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll, för sin roll som Sebastian/Ellie i Nånting måste gå sönder. Aldrig förr har en transidentifierad skådespelare nominerats eller vunnit en bagge.

På sociala medier var det tydligt hur viktigt det är när transidentifierades prestationer uppmärksammas i offentliga sammanhang. Under flera timmar länkades artiklar och skrevs uppdateringar, nästan uteslutande om Saga Becker och den historiska segern.

Många var rörda och kände stort hopp om framtiden. Bland annat skrev journalisten Maria Ramnehill på sin Facebook-sida:

”Nånting måste gå sönder är kanske den enskilda film som betytt mest för mig någonsin. Att Saga också prisas för sin huvudroll gör mig så glad. En film som tar transerfarenheten på allvar tas på allvar av filmindustrin. Det är så stort.”


Som skådespelare, med egna erfarenheter av den svenska teater-och filmbranschen, känns erkännandet av en öppet transidentifierad aktris som en ståpäls-rysning genom hela kroppen.

När jag studerade på Teaterhögskolan i Göteborg hade vi undervisning i filmskådespeleri och samarbetade med Filmhögskolans regi-elever. Regissörerna castade oss i skådespelarklassen till sina elevfilmer, som en del av undervisningen.

De skådespelar-studenter som bäst stämde in på idealbilden av människan som vit, ciskönad, heterosexuell med vanligt förekommande funktionsuppsättning – och tillhörande skönhetsideal –  tilldelades flest och störst roller. Vi som avvek fick nöja oss med mindre uppgifter.

Som öppet transidentifierad skådespelare fanns det endast en regi-elev som vågade casta mig till sin produktion, trots att detta var ett skolprojekt. (Tänk då hur det fungerar ute i det professionella filmmaskineriet.)

Min handledare bekräftade vid utvärderingen av kursen att bristen på uppgifter för min del var beklaglig. Vi pratade om samhällsstrukturer och det tragiska faktum att vissa av oss anses vara ”samhällssopor”.

När en utsätts för orättvis behandling på grund av att omgivningen anser att du inte passar in har du tre val.

1. Lägg dig platt och sök dig någon annanstans, där liknande grad av diskriminering förhoppningsvis inte förekommer.

2. Acceptera att det ser ut som det gör, stå ut och bli glad för de småsmulor som faktiskt ändå kastas till dig.

3. Sätt ord på det pågående förtrycket, bli den ”farliga” och vägra hålla käften.

2009 tog jag examen från skådespelarutbildningen och började arbeta på teaterscener runtom i Sverige. Jag blev aldrig erbjuden längre anställning än pjäskontrakt, men hade ändå relativt stadigt med uppdrag. Jag började alltså min karriär genom strategi två i punktlistan ovanför.

2013 avslutade jag ett pjäskontrakt och var redo att lämna strategi nummer två. Det fick bli en kurs i samhällskunskap istället vilket ledde till en ansökan till en journalistutbildning.

Under en tid tänkte jag att jag nu slagit in på strategi nummer ett, alltså sökt mig någon annastans i hopp om att möta annorlunda attityder. Men det skulle visa sig att jag istället valt strategi nummer tre.

Det formulerade ordet är ett viktigt bekämpningsmedel mot de strukturer som underordnar vissa och överordnar andra.

Passiviteten i tystnaden är ett godkännande av samhälleliga rangordningar.

Mitt val att läsa journalistik och ge mig in i samhällsdebatten, förstår jag nu, handlar om att aldrig mer låta tystnaden möjliggöra förtrycket.

Det är en strategi att varmt rekommendera alla som upplever orättvis nedvärdering  på grund av könstillhörighet, könsidentitet, sexualitet, rasifiering, klass eller funktionsvariationer.

Våga vägra hålla käft för vår gemensamma välfärds skull. Det gynnar varenda kotte i slutändan.

Vi behöver också lära oss att lyssna på andras erfarenheter av förtrycket och medvetandegöra det egna privilegiet.

Vissa, mer än andra, måste även stryka en aning (eller en hel del) på foten från överflödet av utrymme.

Våga bli förtryckets ständiga pain in the ass. Först när vi blir fler som underkänner det cis-könade patriarkatets vita spelregler finns potential att bli fria.

Att Saga Becker är en uttalad transaktivist gör hela skillnaden när hon nu intervjuas av etablerad media och sitter i morgonsoffor. Hon vägrar hålla tyst om det transfoba förtrycket och jobbar därmed för en bättre värld där transpersoner är inkluderade.

Det inger hopp att ett ökande antal öppet transidentifierade konstnärer tar sin rättmätiga plats i svenskt kulturliv.

Eller som Ester Martin Bergsmark, med glimten i ögat, uttryckte det i Kobra i november förra året:

”Det är dags för de med den gamla blicken att sätta sig i baksätet. Er tid är över.”

Hehe.

Till sist, stort grattis Saga, och teamet bakom Nånting måste gå sönder, och tack för era insatser!

Både för vita duken och i samhällsdebatten.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se