Stäng
blog-header
september 30, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Abby Wambach och Caitlyn Jenner på ESPY Awards som hölls i juli. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Vi behöver bli bättre på att ge varandra utrymme

Förra veckan medverkade jag i OBS i P1 och diskuterade nya realityserien I am Cait, som visas på Kanal 5.

I serien får vi följa Caitlyn Jenners transition och anpassning till det nya livet som en av världens mest kända transkvinnor. Jag har nu sett sex avsnitt och är helt lycksalig. Tankar jag trodde mig vara näst intill ensam om att tänka, och livserfarenheter jag besitter men aldrig sett gestaltade på film eller i TV, finns att ta del av här.

Till exempel introduceras Jenner för det amerikanska transcommunityt som lär henne att transpersoner behandlas olika av omgivningen beroende på vilket klasskikt en tillhör. Hon får träffa transkvinnor som tvingats ut i prostitution då de förvägrats plats på den etablerade arbetsmarknaden eller diskriminerats från utbildningen de sökt till. Enbart på grund av att de är trans.

Några från communityt blir nära vänner med Caitlyn. De åker på roadtrips, äter middagar och utbyter erfarenheter. Vid ett tillfälle börjar de prata om kärlek. Det kommer då fram att Jenner, som tidigare varit tydlig med att hon enbart blir attraherad av kvinnor, inte är lika säker på sin sexualitet längre.

”Alla vill att jag ska bestämma mig. ‘Tänder du på kvinnor eller män?’Jag vet inte! Varför måste jag välja?”

Det finns så mycket folkbildning, klokskap och kärlek i den här serien att alla borde se den.

När jag tog plats i OBS studio för en vecka sedan, redo att hylla såpan, blev jag dock medveten om att det finns perspektiv och erfarenheter som I am Cait inte lyckas fånga.

Min samtalspartner i programmet, jämlikhetskonsulten och transmannen Lukas Romson, menade att det oftast är vita transkvinnor som får ta plats i media. Transmän och icke-binära transpersoner hamnar lätt i skuggan.

”Återigen syns inte min upplevelse av att vara transperson, att vara transman, vi finns inte i media överhuvudtaget. Dels är det lättare att objektifiera och sexualisera transkvinnor. Det finns ju ingenting roligare än att skämta om ‘män i klänning’ till exempel. Men jag är också helt övertygad om att det har att göra med socialisering. Transkvinnor är uppfostrade till att ta för sig och det är inte transmän i samma utsträckning.”

Utan tvivel är det bara att konstatera att Romson har rätt i att transmän ofta får ta ett kliv åt sidan. Vad det beror på tycker jag är svårare att ringa in. Först och främst är alla inom gruppen transpersoner extremt utsatta, så det kan lätt bli känsligt när kritik riktas mot några som äntligen brutit igenom samhällets normvägg med sina röster. Därför var både jag och Romson tydliga med att det handlar om att fler transmän ska kunna ta plats, inte att transkvinnor ska ”hålla käft”.

Det kan också bli känsligt att måla ut transkvinnor som uppfostrade att ta för sig på andras bekostnad, även om jag inte helt avfärdar att det kan finnas poänger i ett sådant resonemang. Självklart förväntades jag ta plats under uppväxten. Detta minns jag som en ständig ångest då jag aldrig lyckades leva upp till det kravet. Jag var blyg, tyst, inåtvänd och mobbades därför under stora delar av barndomen. När jag som 17-åring kom ut som tjej förvandlades min blyghet från något negativt och töntigt till något positivt och åtråvärt. I rollen som kvinna uppmuntrades jag att ta mindre plats. Att jag i dag kan ta för mig är ett direkt resultat av flera år i terapi.

Men visst kan det vara så att vi som vuxit upp med en förväntan att ta plats har detta i ryggmärgen på ett annat sätt än de som uppfostrats till att inte göra anspråk på utrymme. Jag vet ärligt talat inte. Kanske finns inga entydiga svar?

Däremot står det klart att vi debattörer som har en offentlig plattform behöver bli bättre på att ge plats åt röster som strukturellt hamnar i skymundan. När vi transfeminina aktivister får förfrågan om att bli intervjuade bör vi pusha för att även transmaskulina och icke-binära transpersoner ska finnas med i artikeln.

Som samhälle behöver vi bli bättre på att se varandra och att ge osynliggjorda utrymme överlag.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se