Stäng
blog-header
juni 11, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Nina Björk vill att vi börja prata om klass på allvar och vänder sig emot begreppet "klassism". Foto: Jessica Gow/SCANPIX/TT

Vi är kapabla att tänka fler tankar samtidigt, Nina Björk

Nina Björk skriver i Dagens Arena att användandet av ordet ”klassism” (vilket betyder ”en nedvärderande attityd som riktas mot arbetarklassen”) är ett första steg i fel riktning -för kampen mot ekonomiska orättvisor. Hon tar spjärn ifrån Instagramkontot Kvinnohats definition av begreppet:

”Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under– och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ’lägre samhällsklasser’. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism.”

Björk ser en fara i att bedriva klasskamp under rubriken ”klassism” och påstår att klass riskerar att hamna i tanken om ”normbilder som det avgörande för allt förtryck”. Konsekvensen av en sådan syn skulle, enligt Björk, få konsekvensen att klass berövas på materiellt innehåll -och börjar ses som en fråga om attityder, tycke, smak och livsstil.

”Men kom igen! Socialismens mål har aldrig varit att uppvärdera arbetarklassen – utan att utplåna den. Det kräver att klassamhällets materiella grund upphävs, det vill säga att förhållandet där några måste sälja sin arbetskraft på en marknad där vissa andra äger produktionsmedlen upphävs. ´Ned med lönearbetet´, som Andra internationalens slagord löd. Inte ned med bilden av lönearbetare.”

Nina Björk ser mig som en talesperson för begreppet klassism, trots att jag aldrig använt uttrycket, och hänvisar till en text jag skrivit för SVT Opinion (2014-12-18) -där jag ska ha sammanfattat klassism-”idealismen i ett nötskal”:

”Med egna ord skulle jag förklara det som att allt förtryck springer ur normbilden av människan som en vit, heterosexuell, cis-könad, rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning.”

Citatet är hämtat från en debattartikel där jag understryker vikten av att förstå att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa. Jag riktade mig särskilt till Åsa Linderborg, som under hösten 2014 skrivit artiklar om att intersektionellt medvetna aktivister ”spårat ur och börjat tjaffsa om småsaker”. Småsaker som rasistiska stereotyper i barnböcker som ”Lilla hjärtat” och transaktivisters kamp om att inkludera transperspektivet i språket.
Min poäng var att våra kamper är minst lika nödvändiga att utkämpa som klasskampen.

Meningen dessförinnan skrev jag:

”Intersektionalitet är ett feministiskt hjälpmedel som analyserar hur mönster av makt samverkar i samhället. Begreppet kom till under slutet av 1980-talet genom Kimberlé Crenshaw, aktivist inom black feminism-rörelsen i USA.
Eftersom genusforskningen, vid tidpunkten, bara såg till maktförhållandet mellan ”kvinnor” och ”män” menade Crenshaw att faktorer som till exempel hudfärg, sexualitet och klass är minst lika viktiga att ta hänsyn till.”

Jag skrev alltså klass, inte ”klassism”. Jag har, som sagt, aldrig använt det uttrycket.

För mig innebär klass en maktobalans där en priviligierad minoritet äger produktionsmedlen, vilket innebär att en mindre gynnad majoritet måste sälja sin arbetskraft (läs:kroppar) på den etablerade marknaden. (Skapad av de som äger produktionsmedlen.)

Jag ser också hur denna verklighet påverkas av -och samexisterar med- de rasistiska, kvinnoföraktande, hbtq-och funkofoba samhälls-strukturerna. Vilka råder inom alla klassgrupperingar.

Vi zoomar in perspektivet på transpersoner en stund:
På grund av transfobi har världens transpersoner mycket svårt att ta sig in på den etablerade arbetsmarknaden. Till och med jobb utan krav på utbildning kan vara svåra att få. Denna realitet tvingar många under transparaplyet ut i ofrivillig prostitution. Där varken kollektivavtal eller arbetsmiljölagstiftning finns att tillgå.

30 procent av Sveriges transpersoner har på allvar försökt ta sitt liv och världen över mördas transidentifierade, i synnerhet rasifierade transkvinnor, i hundratals på grund av transfobi och den extremt utsatta situationen.

Att arbeta mot klassorättvisor är givetvis en viktig del av lösningen men långt ifrån det enda som måste till.

För att upphäva orättvis uppdelning av mänskligheten, där vi tilldelas olika grader av värde, behöver vi arbeta på flera plan samtidigt. Det vill säga intersektionellt.

Mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa, som sagt. Våra identiteter, vår hudfärg, könsidentitet, könsuttryck och funktionalitet används som värderande måttstockar i det kapitalistiska spelet.

Det är inte en slump att vita, heterosexuella ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning får fetare lönecheckar än vita, heterosexuella, ciskönade kvinnor med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Eller att rasifierade får kämpa dubbelt så hårt som vita gelikar för att få utbildning och arbete.

Eller att hbtq-personer klarar sig bäst på arbetsmarknaden om de gömmer undan det som anses ”avvikande”.

Eller att personer med normbrytande funktionalitet exkluderas från arbetslivet på grund av urholkad assistanslagstiftning eller arbetslokaler som inte är tillgängliga för rullstolsburna, till exempel.

Och när vi till slut lyckas bryta med de klassrelaterade orättvisorna, vem ska då fördela resurserna jämbördigt mellan oss alla?

Den vita, heterosexuella, ciskönade mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning?

I så fall kommer vi inte särskilt långt i kampen för alla människors lika värde.

Jag samarbetar gärna med er som är specialinriktade på just klassaspekten av förtrycket. Men om samarbetet ska bli fruktbart måste det bli ett slut på den här motvilliga inställningen för intersektionell analys. Vi är kapabla att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är dags att se hela bilden.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se