Stäng
blog-header
januari 22, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Ester Martin Bergsmark och Saga Becker har chans att vinna varsin Guldbagge på måndag. Foto: Per Larsson/TT

Vem får synas på vita duken?

På måndag öppnar Cirkus i Stockholm upp dörrarna för filmbranschens mest prestigefyllda gala, Guldbaggen. Filmåret 2014 ska summeras och de mest imponerande prestationerna prisas.

Personligen ser jag mest fram emot vem som vinner bagge för bästa kvinnliga huvudroll. Saga Becker, en ung lovande transidentifierad skådespelerska, är nominerad för sin rollprestation som Sebastian/Ellie i ”Någonting måste gå sönder”!

Filmbranschen har valt att för första gången någonsin uppmärksamma en skådespelarinsats gjord av en transperson.

De har även valt att uppmärksamma Ester Martin Bergsmark, regissör och manusförfattare till filmen samt Guldbagge-vinnare för ”Maggie vaknar på balkongen” 2008, genom en nominering för bästa manus.

Sammanlagt är alltså två transpersoner nominerade till bagge i år, vilket känns stort.

Det var dock ingen självklarhet att en transidentifierad skådis skulle få gestalta rollen som Sebastian/Ellie.

När Bergsmark förde samtal med filmbolag om vem som skulle göra huvudkaraktären fick hen en rad med cis-könade, manliga skådespelare som förslag (Bill Skarsgård till exempel) och dessutom ”tipset” att historien borde berättas ur Andreas (som förälskar sig i Ellie) perspektiv.

Det var då Bergsmark bestämde sig för att det var tvunget att casta en transidentifierad skådespelare till rollen, enligt en intervju i SVTs Kobra.

Det är inte bara ”Någonting måste gå sönder” som uppmuntrats av filmbranschen att rekrytera vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning till produktionen. Av 67 personer som har chans på bagge i år (om en räknar med samtliga som står utskrivna under sina respektive filmer på guldbaggen.se) är 40 cis-män, 25 cis-kvinnor, 1 transkvinna och 1 icke-binär transperson.

Med tanke på att var 16:e människa är transperson, av något slag, så är representationen av transidentifierade på film eller bakom kameran knappast rättvis.

Om en även tar hänsyn till de svenskar som rasifieras, är homo-bi-queer eller så kallat funktionsnedsatta så blir statistiken än mer oroande. Det är bländande vitt och heterosexuellt i nomineringslistan, dessutom total frånvaro av funktionsvariationer.

Ska svensk film tillåtas att produceras främst för vita, heterosexuella, ciskönade män från medelklassen med vanligt förekommande funktionsuppsättning?

Då denna normativa, vita cis-man är i minoritet och cis-kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och människor med så kallad funktionsnedsättning är i klar majoritet tillsammans så borde statistiken över vilka som får göra film – och vilka som representeras i dessa – se radikalt annorlunda ut.

Kanske borde Svenska Filminstitutet (SFI) inspireras av British Filminstitutes tre-stegs-modell som engelska filmskapare måste leva upp till för att få stöd.

Syftet med modellen är att säkerställa att den brittiska befolkningen representeras på vita duken så som den faktiskt ser ut.

Åtminstonde en av huvudkaraktärerna behöver positivt reflektera mångfald och filmen ökar sina chanser för finansiering om den har ett specifikt fokus på kvinnor, personer med så kallad funktionsnedsättning, sexuell identitet, ålder, etnicitet och människor från olika bakgrunder.

Bland annat bioaktuella ”Pride” är ett resultat av den nya tre-stegs-metoden.

Lägg bara till transidentitet i uppräkningen så kan SFI copy-pastea det brittiska exemplet rakt in i det svenska filmavtalet. (Även Sverige har krav på jämn fördelning mellan cis-män och cis-kvinnor, men inte någon analys för hur vi ska komma åt transfobin, homo-och bi-fobin, funkofobin, rasismen, klassorättvisor eller könsmaktsordningen i bredare bemärkelse.)

Som en skådespelarkollega så väl uttryckte det: ”Kom nu inte och lyft ett varningens finger om censur och påstå att cis-män inte får göra film längre. De får göra hur mycket film de vill, bara att plocka upp kameran och köra. Men det betyder inte att dessa filmer bör finansieras på alla andras bekostnad. Då skattepengar är med och finansierar filmstödet är det enda rättvisa att vi som utgör samhället, och gemensamt ekonomiskt bidrar till de filmer som stöttas, också blir representerade i någorlunda vettig proportion.”

Konstens uppgift är att synliggöra, problematisera, göra uppror mot makten och skaka om. Inte att sitta med runt det normativa, vita tvåköns-väldets bord och fjäska för de fascistiska krafter som dikterar vilkoren.

Det är sagt förr och tåls att sägas igen: Att gå med på normbilden av människan som vit, heterosexuell, ciskönad, man och med vanligt förekommande funktionsuppsättning är att underordna sig ett fascistiskt ideal.

Överraska en uttråkad transaktivist som lätt slumrar till när hon läser listan över vilka som fick göra film under 2014 och vad resultatet blev. (Med några få undantag.)

”Turist” av Ruben Östlund, till exempel, är märkligt överskattad. Trots ambitionen att problematisera mansrollen är den slutliga poängen att mamman i familjen visar sig vara lika ”svag” som pappan är när han överger sin familj för att fly från det han tror är en lavin. (Under en skidsemester i Alperna.)

Mamman får nämligen panik när bussen på väg hem åker farligt nära ett stup och springer därför av och lämnar barnen som rädda skriker efter henne. Pappan blir den som nu stannar vid sin familj, mannens heder är återupprättad och med eftertänksamma steg centreras han i bild, nästan som en ”fegisarnas” hjälte, på vandringen till fots ned för berget mot flygplatsen – vilket är konsekvensen av moderns beteende.

Varför inte låta filmen fokusera på faderns avslöjande förfall som inte går att bortförklara? Eller ännu bättre börja göra film som inte utgår från en vit, heteroman i sin kärnfamilj?

Att vi ser detta som en film som – på ett aldrig förr skådat sätt – problematiserar mansrollen är bara ett tragiskt bevis på att det inte görs filmer som på allvar utgår från något annat än den patriarkala ordningen.

Och vad är överhuvudtaget grejen med ”Gentlemen” av Mikael Marcimain? En flirt med en tid och estetik som flytt (och som vi behöver vandra vidare ifrån) med tröttsamma kliché-bilder av rökande vita män i uppkavlad skjorta och bekymmersrynka i pannan.

Det är hög tid att satsa på de filmskapare som idag förpassas till källarbiografer och icke-etablerade filmfestivaler.

Det är de som utgör den saknade delen av befolkningen som så väl behövs både framför och bakom kameran.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se