Stäng
blog-header
februari 7, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare

Väljarnas viktigaste frågor ur flera transperspektiv

Sverige står inför ett valår och det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin.

Invandring och integration, brott och hårdare straff finns högt upp på väljarnas önskelista och kraften bakom kommer, minst sagt, från tveksamma håll. Vården väntas också bli en het valfråga, vilket är helt i sin ordning. Den nedlagda BB-avdelningenSollefteå är bara ett exempel på hur nedmonteringen av en säker vård för alla stadigt fortsätter utför.

En utsatt minoritet i samhället som jag misstänker kommer sakna ljus i de stundande valkampanjerna, men som är i desperat behov av politiska åtgärder, är transpersonerna. Vår lilla grupp skriker efter att få integreras i samhället, att straffen för hatbrotten som riktas mot våra kroppar ska skärpas och att kunskap om trans i vården behöver bli (mycket) bättre. I dagsläget är kunskapen så pass låg att fyra av tio transpersoner undviker vårdkontakter av rädsla för dåligt bemötande. Men det är troligtvis inte på det sättet väljargrupper i opinionsmätningar menar att integration, brott och straff eller vård är viktiga frågor.

Därför har jag samlat några av Sveriges viktigaste röster från olika transrörelser med frågan ”vilka är de viktigaste politiska frågorna att belysa i valrörelsen?”. Här, mina vänner, kommer svaren. 2018 förtjänar bli året då transfrågor, jämlikhet och intersektionellt syskonskap tar plats i valrörelsen.

Ulrika Westerlund, sekreterare på Transgender Europe (TGEU) och utredare för statliga utredningen om stärkt ställning för transpersoner:
– Det finns många frågor som borde lyftas i valrörelsen. Nu vet vi ju ännu inte vad som kommer hinna komma på plats före september, men bland annat en ny reformerad könstillhörighetslag, bättre tillgång till könsbekräftande vård och inkludering i hetslagstiftningen är ju väldigt viktiga frågor som måste få en lösning snarast. Sedan väntar vi ju på utbetalning av skadestånd för tvångssteriliserade.

– I utredningen ”Transpersoner i Sverige” la vi fram ett stort antal förslag på olika områden och jag hoppas att några av dem ska bli verklighet. Bland annat gäller det förbättrat transperspektiv i arbetet med psykisk ohälsa, bättre hbtq-kompetens i fler utbildningar och bättre tillgång till könsbekräftande vård genom en överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting. Vi vill också se en utredning om tredje juridiskt kön och om föräldrabalken, som borde bli könsneutral.

Joel Mauricio Isabel Ortiz, musikalartist och författare aktuell med ”Sången om en son” för Norstedts:
– Valfrågan om brott och straff kommer troligtvis helt ockuperas av högerpopulistiska drev mot ungdomar i socioekonomiskt utmanande områden, i stället för att fokusera på faktiska välfärdsåtgärder; minska klassklyftor, satsa på resurser i skolan och återinsätt fritidsgårdsverksamheten.

– Transpersktivet i synnerhet, men även övriga hbtq-personers utsatthet för hatbrott, kommer troligtvis glömmas bort helt. Det bäddar för Sverigedemokraterna att pinkwasha sin rasistiska politik.

– Politiska makthavare, polisen, rättsväsendet samt socialtjänst och skolpersonal måste skaffa sig aktuell kunskap om transpersoners hälsa och situation i Sverige. Då krävs resurser och långsiktighet. Tyvärr är sällan hbtq-frågor särskilt heta för politikerna att lägga resurser på. För mig är det här i grunden en klassfråga där samhällets makthavare tjänar på att mindre priviligierade människor vänder sig emot varandra, i stället för att gå samman och kräva social och ekonomisk rättvisa.

Nino Mick, estradpoet aktuell med ”Tjugofemtusen kilometer nervtrådar” för Norstedts:
– Allt det som påverkar kulturarbetares trygghet, stressnivå och psykiska hälsa riskerar att slå hårdare mot oss transpersoner inom kulturen. Jag vill ha bättre villkor för timvikarer, kulturarbetare har ju ofta andra jobb. Ju bättre villkor på brödjobben, desto mer och bättre litteratur och kultur. I längden vill jag förstås ha ett samhälle där kulturen i vid bemärkelse är det viktigaste och bästa som finns. Men där sätter jag varken mitt hopp till valrörelsen eller parlamentarismen. Kulturpolitikerna kan ju inte göra ett skit åt att kapitalister, kriser och finansmarknadsåtgärder regerar över varje regering, oavsett politisk färg.

– Jag förväntar mig av oss som transrörelse en skarp blick på förslag och löften, att vi inte faller för det som bara är snygga intersektionella ord. Att vi förvissar oss om hur politiken blir på riktigt.

Suma Abdelsamie, kordinator på RFSL Newcommers i Stockholm:
– Migrationsverket tar inte hänsyn till den verklighet asylsökande transpersoner befinner sig i. De tar inte heller hänsyn till hur situationen för transpersoner ser ut i hemländerna. Ofta placeras transpersoner på asylboenden där de riskerar att utsättas för våld av andra migranter. Vi ber om uppehälle i trygga miljöer men i de flesta fallen säger Migrationsverket att det inte går. Det finns också exempel på en asylsökande transperson som förnekades rätten till hormonbehandling.

– De flesta transpersonerna känner inte till ordet ”trans” när de först söker asyl, de säger i stället att de är homosexuella. När de senare försöker rätta till detta så tar Migrationsverket inte hänsyn till det, vilket innebär en risk för att fallen blir felbedömda. Tolkarna saknar utbildning och använder ibland kränkande ord i översättningen, vilket har gjort transpersoner rädda under intervjuerna. Vi behöver HBTQI-experter involverade i processerna, det Migrationsverket har är inte tillräckligt.

Vierge Hård, sakkunnig i transfrågor på RFSL Ungdom:
– Kunskapen om trans och könsdysfori måste öka inom hälso- och sjukvården. Inte minst inom barn-och ungdomspsykiatrin, som ofta är den första instansen för personer under 18 som behöver tillgång till könsutredning och könsbekräftande vård. Vi ser alltför ofta att BUP agerar ”grindvakter”, dröjer med att skriva remiss till könsutredningsteam, gör egna utredningar och bedömningar. De tycks sakna den mest grundläggande kunskapen om trans och kränker unga, till exempel genom att säga ”vilken fin kille du är” till någon som just berättat att hon är tjej. Personer under 18 år är, i mycket hög utsträckning, beroende av att det finns vuxna runt omkring som har koll och ser till att deras rättigheter tillvaratas. Det lidande som onödiga dröjsmål orsakar är enormt och oförsvarligt.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se