Stäng
blog-header
september 19, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Jessica Gow/TT

Vägra vara del av krigshetsen

Kolumnisten Lisa Magnusson skriver i tidningen Metro att det inte finns något ”lättare än att vara för fred”. Men i verkligheten uppstår konflikter ”som inte kan lösas genom att någon sträcker ut handen och säger ‘förlåt, låt oss vara vänner'”.

Krönikan är bland annat ett svar på Stina Oscarssons essä i ETC, där Oscarsson är kritisk mot krigsövningen ”Aurora 17” (som just nu pågår på flera platser i Sverige, tillsammans med ett antal Natoländer).

”Pösiga pacifister är bland det värsta jag vet”, sammanfattar Magnusson sin ståndpunkt.

I Aftonbladet kulturs podcast ”Lilla drevet” är komikern Nanna Johansson inne på en liknande linje. Hon framställer Natomotståndare som ett gäng naiva stackare, vilka befinner sig i en myspys-värld ”mittemellan en lila pegasus och en vänlig drake som sprutar sockervadd”.

”Om vi ska ha ett försvar så ska vi väl ha ett jättebra försvar”, menar hon.

Tvärtom vad Magnusson och Johansson påstår, så menar jag att det inte finns något svårare än att förespråka fred. Särskilt när samhällsklimatet är sådant att freden framstår som orealistisk. Det är just i tider som dessa, när våra värderingar sätts på prov, som vi behöver vara principfasta.

Krig händer inte bara plötsligt en dag. Det är en process som pågår under lång tid och börjar med att en av ”parterna” fattar misstankar, vilket leder till upprustning och provokationer, som i sin tur väcker misstankar även hos den andre. Efter en tids hetsande är båda parter fullkomligt övertygade om att den andre snart kommer attackera. Till slut gör någon det.

Går vi med i Nato ställer vi oss mitt i skottlinjen. Sverige som enskilt, alliansfritt land är inte hotat. Som Natomedlem kommer vi tvingas in i väpnade konflikter. Vi vågar ju inte ens vara öppet kritiska mot kärnvapen längre, när USA påminner om att vi är ”del av deras gäng” (som Jonas Sjöstedt uttryckte det i måndagens Aktuellt).

Vi kan välja en annan väg. Inte för att vi är trogna anhängare av ”The secret” (en övertygelse om att det vi vill blir verklighet om vi bara tror), som Lisa Magnusson vill få det till, utan för att vi vill bryta den onda våldsspiralen.

Den som anser att krigshetsen i Sverige inte är så allvarlig bör läsa Adam Cwejmans ledare i Göteborgsposten. Där skriver han bland annat att motståndare till ”Aurora 17″ går Putinregimens ärenden och att det vore illa om dessa ”vore betalda” av Ryssland. Fredsförespråkare målas alltså ut som ”motståndarens” illvilliga infiltratörer. Gudrun Schyman är en av de som anklagas och ger, turligt nog, svar på tal:

”Vad Sverige behöver är en omrustning för att möta nya typer av civila säkerhetshot. Vad Ryssland behöver är dialog, ett stödjande av demokratiska krafter och att bryta landets isolering. Först då kan vi nå avspänning, annars fortsätter utvecklingen förvärras till mer låsningar, mer maktmätningar och allt större incidentrisker.”

I en orolig värld fylld med vapen kommer freden alltid att vara ett drömprojekt. Någon gång måste vi dock börja gå mot våra drömmars mål, alldeles oavsett hur ”orealistiskt” det verkar. Diktatorer, presidenter och statsministrar har i alla tider skjutit fredsprojektet på framtiden. Nu verkar det som att även vår generation kommer göra det.

Det är läge för den klassiska frågan: ”Om inte nu, när?”. Oroligheter och låsningar kommer inte upphöra av sig själva. Någon måste ta det första steget.

Det är frustrerande att så pass många inte vill inse det.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler