Stäng
blog-header
december 16, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Bild från "Her Story".

Uppror är framtidens melodi

För tre månader sedan skrev jag om kommande webbserien ”Her Story”.

Den handlar om två transtjejer i USA som gett upp hoppet om att finna kärleken, men som plötsligt ”springer in” i den där ”special someone”. Serien var tänkt att ha premiär i oktober men på grund av bekymmer med finansiering sköts det på framtiden.

Men den 19 januari 2016 ska de första sex avsnitten läggas upp på projektets sajt.

Skådespelerskan Angelica Ross, som spelar huvudkaraktären Paige, ger i en intervju sin syn på varför projekt som detta behövs;

”Likt många andra transkvinnor skulle jag kunna dö för att bli älskad, bokstavligt talat. Alltför många rasifierade kvinnor med transbakgrund har mördats av män de önskade skulle älska dem, om så bara för en natt. TV-serier som Her Story kan avslöja orsakerna bakom våldet, hjälpa till att radera stigmat och visa att det är OK att bli sexuellt attraherad av en transperson. Det är OK att bli kär i dem.”

Projektet är uteslutande skapat av trans- och queerpersoner och det har varit viktigt för gänget att göra en serie som främst är till för transidentifierade. Att transerfarenheter står i fokus. När den etablerade film- och TV-branschen brister vad gäller representation, och därför inte levererar, får en ta saken i egna händer.

Jag känner själv igen mig något otroligt i båda huvudkaraktärerna. Karriärkvinnan Paige ser sig som heterosexuell och har, som många transkvinnor, erfarenhet av att bli lämnad när transbakgrunden kommer fram i ljuset. Men så träffar hon James, som inte flyr när han får reda på hur det ligger till. Han behöver däremot slåss en hel del med sin identitet, vilket bara det kan vara tröttsamt. Men med tanke på de hetero- och cisnormativa attityder vi alla vuxit upp med så går det inte att klandra någon som utmanar ingrodda vanföreställningar inom sig själv. Tvärtom, det är precis vad vi måste göra för att komma vidare. (Terapi, mina vänner, är en del av lösningen!)

Seriens andra huvudperson Violet är också heterosexuell… Tror hon. Men så dyker Allie upp och vänder upp och ned på den kategorin. Under senare tid har jag också utmanat egna förlegade fantasier om att sexualiteten skulle vara kopplad till ett kön. När en tänker efter är det ju en fullkomligt orimlig tanke att vår sexualitet är enkelriktad och inte flytande. Det är ju omöjligt att säga vad som väcker ens lust från gång till gång, och i olika stadier av livet.

Så varför har vi ett behov av att kategorisera hur lusten ”bör” te sig och dessutom förvänta oss att den ska vara samma, likadan, for ever and ever? Det har inte varit en helt enkel resa däremot att erkänna min flytande sexualitet. Kanske främst för att jag behövt ge upp heteroidentiteten som länge varit viktig att hålla mig vid.

Men sargen är släppt och Bambi ute på hal is.

Det gör mig glad att den här satsningen ger liknande erfarenheter utrymme och dessutom lyckas göra det på egen hand. Det blir tydligt att historier, som ännu inte är presenterade för en bredare publik, bäst kommer till tals utan kommersiella bolag och vinstintressen som mellanhand. Av egen erfarenhet vet jag att den här typen av projekt lätt avfärdas på grund av etablerade aktörers rädsla att inte nå storpublik. Även om jag är övertygad om att ”Her story” lätt kan bli ett dragplåster.

Demokrati och mänskliga rättigheter kommer, i min värld, alltid gå före kommersiella intressen. Dessa historier ska berättas för att de tillför något, inte för att någon pengakåt bolagsnisse ska tjäna storkovan.

Det kan snart inte bli tydligare att vi behöver bygga nya nätverk och konstinstitutioner för att kunna ta plats med undanskuffade perspektiv.

Marginaliserade gruppers egna, ofiltrerade vittnesmål är framtidens melodi.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se