Stäng
blog-header
augusti 14, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Cis-skådisar i transroller är fortfarande ett problem. Foto: AP/TT

Transpersoner vinner mark i Hollywood – men kampen är långt ifrån över

Representationen av transpersoner i det offentliga har ökat dramatiskt senaste åren. Från att ha krälat längst ned i stoftet har vi rest oss ur gyttjan och fått allt starkare strålkastarljus riktat mot oss. Det blev tydligt när tidningen Variety höll rundabord-samtalet ”Transgender In Hollywood”, med stjärnorna Laverne Cox, Chaz BonoAlexandra Billings, Brian Michael, Jen Richards och Trace Lysette.

De var alla eniga om att serien Pose (HBO), där svarta transkvinnor gör huvudrollerna, är en milstolpe. Tidigare har filmbolagen castat kända cis-skådisar för transroller och skyllt på att det inte funkar med okända förmågor i storsatsningar. Nu finns en hel serie som rymmer allt från hittills okända talanger med transerfarenhet till kärlekshistorier som skildras ur ett transperspektiv. Upphovspersonerna är själva transpersoner och detsamma gäller för flera i teamet.

”Men än är vi bara i början”, påpekar Trace Lysette. När det stod klart att Scarlett Johanson tilldelats rollen som transkönade Dante “Tex” Gill, i Rupert Sanders kriminaldrama ”Rub & Tug”, fick hon nog och skrev på twitter:

”Åh jasså? Så ni tror att ni kan fortsätta spela oss utan att vi får gestalta er? Hollywood är så skruvat. Jag skulle inte vara lika upprörd om jag tilläts gestalta en bredd av roller, i likhet med Jennifer Lawrence och Scarlett, men alla vet att så inte är fallet.”

I Varietys samtal säger hon att det känns som ett ”låst fack” att bara anses kunna spela transroller. Därför vänder hon sig numera mest till kreatörer hon litar på, för att skriva och producera tillsammans med dessa. Flera av aktörerna runt bordet känner igen sig och kommer efter en stund fram till att det borde vara irrelevant, huruvida en skådis är trans eller ej.

”På samma sätt som jag inte kan sluta vara vit, så kan jag inte sluta vara trans. Men det behöver inte vara något avgörande för karaktären eller situationen jag spelar”, menar Jen Richards.

Men när samtalet börjar handla om att det är en fara för transpersoners liv när cis-skådisar spelar transroller, förlorar debattörerna mig en aning i argumenten. Jag är helt med på att avsaknad av förebilder är skadligt och kan leda till självmord, särskilt för transungdomar. Men när Laverne Cox säger att cis-personer i transroller ”stärker fördomen att transkvinnor inte är kvinnor, att transmän inte är män” och att ”icke-binära inte existerar” anar jag en viss normativitet hos Cox själv.

Hennes poäng är att transfobins grund ligger i teorin att vi är ”ulvar i fårakläder” (vilket jag delvis håller med om) och att en snubbe som spelar transtjej, till exempel, förstärker den bilden. Om folk tror att transkvinnor är ”män i klänning” bidrar det till våldet vi utsätts för. Även om jag också tycker att det är fördomsfullt när transidentiteter görs till en fråga om klädsel, blir det problematiskt att Cox visar på sambandet mellan könsöverskridande och våld utan att fördjupa analysen. Ska slutsatsen vara att ”könsöverskridare” förtjänar stryk? Om ”brott” mot genusordningen provocerar så pass, är inte det ett problem i sig?

Jag må identifiera mig som kvinna, men ses hellre som ”man i klänning” än att leva i ett samhälle där könsöverskridande straffas med slag och sparkar. Kampen för lika rättigheter får aldrig bli en fåfänga, där solidariteten med andra överges för att individuellt bli sedd i alla lägen. Jag är däremot helt enig med Cox om att cis-skådisar ska ge tusan i transroller, tills den dag då det är lika självklart för en transskådis att spela cis-roller.

Samtalet avslutas med att transpersoner är överlevare, som klarat sig igenom århundraden av förtryck. Mycket finns kvar att göra, men framtiden är vår att erövra.

Sök på Politism.se