Stäng
blog-header
mars 6, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Skådespelerskan Daniela Vega anländer till Oscarsgalan. Foto: Jordan Strauss/Invision/AP/TT

Transpersoner förtjänar att synas på egna villkor

Jag jublade högt när jag hörde att årets vinnare av ”Bästa utländska film”Oscarsgalan blev chilenska ”En fantastisk kvinna”. Även om jag inte hunnit se den hyllade filmen så förstår jag, mer än väl, vad det här betyder för transpersoners synlighet.

Filmens huvudperson Marina (Daniela Vega) är en ung transkvinna i Santiago. Hon försörjer sig som servitör men vill egentligen bli sångerska. Hennes betydligt äldre man Orlando (Francisco Reyes) dör plötsligt mitt i ett födelsedagsfirande, men istället för att sörja tvingas Marina kämpa för sin existens, både mot myndigheter och Orlandos familj som inte kan acceptera henne.

Av filmens trailer att döma är det ett konstnärligt verk som ibland drar åt surrealismen, med scener där Marina -i slowmotion- bokstavligt talat kämpar sig fram i motvind. Ett grepp som uppenbarligen lyckats om en ska lita på Oscars-juryns omdöme.

Kulturjournalisten Hanna Jedvik reflekterar över vikten av att transpersoner skildras på film, i en krönika för P1 Kultur. Hon menar att uppmärksamheten kring ”En fantastisk kvinna” är ytterligare ett framsteg för trans-representationen, efter Saga Beckers historiska vinstGuldbaggen 2015.

”Att transpersoner gestaltas på film är egentligen inget nytt i sig. Filmer som ´Boys don´t cry´, ´TransAmerica´ och nu senast ´The danish girl´ är alla mer eller mindre hyllade skildringar av transpersoners liv. Däremot har dessa livsöden gestaltats av cispersoner”, uppmärksammar Jedvik.

”En fantastisk kvinna”, däremot, har det gemensamt med ”Nånting måste gå sönder” (Saga Beckers genombrott) att huvudpersonen lever transliv och gestaltas av en transkönad aktris. Ju vanligare det blir att transpersoner syns på egna villkor, desto större är chansen att i framtiden få ta del av personliga och brokiga personporträtt.

”Det finns lika många människoöden som det finns transpersoner”, menar Jedvik.

Det kan tyckas vara en klen tröst för en utsatt grupp att få några tappra representanter på film och teve, men faktum är att vinsten är större än så. Att synas och ta plats på egna villkor, i en bredare kontext, innebär att vi kan sätta strålkastarljuset på de villkor många av oss lever under. Konsten kan, som inget annat demokratiskt verktyg, aktualisera det som annars lätt blir siffror och statistik. Efter att ha sett ”Nånting måste gå sönder” eller ”En fantastisk kvinna” kanske en på ett djupare plan förstår allvaret i att över hälften av alla transungdomar lider av psykisk ohälsa och att en tredjedel någon gång, på allvar, funderat över att ta sitt liv. Eller att 13 procent uppbär A-kassa, aktivitetsersättning, sjukersättning eller försörjningsstöd. För att inte tala om katastrofen att 32 procent av transpersonerna i arbetsför ålder har en månadsinkomst på 14.000 kronor före skatt (!!!).

Jag kan bara hålla med Hanna Jedvik om att det finns lika många levnadsöden som transpersoner, och förhoppningsvis kan dessa liv i framtiden – om den positiva trenden håller i sig- bli tagna på det allvar de förtjänar.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se