Stäng
blog-header
mars 13, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Det finns mycket att protestera emot, men också en hel del att fira. Foto: Jeff Chiu/AP/TT

Transerfarenheten är en sjuhelvetes gåva

Det är inte ofta vi transaktivister tillåter oss att prata om det positiva med att vara trans. Trots att jag inte hade velat vara utan mina transerfarenheter för något i världen, är det oftast lättare att fokusera på det negativa.

Inte så konstigt egentligen, vi gör ju upp med århundraden av förtryck och synar snäva normer. Det är oerhört viktigt att belysa transungdomars psykiska ohälsa, självmordsstatistik och diskriminering på arbetsmarknaden för att komma framåt. Men det är också viktigt att lyfta de positiva aspekterna, för att nyansera bilden av transliv och orka fortsätta kämpa.

För en tid sedan blev jag intervjuad av journalisten Erik Galli om det bästa med att vara trans, för tidningen VICE. Tillsammans med stjärnor som estradpoeten Yolanda Aurora Bohm och konstnären Ivy Rosenauer berättade jag om öppenhetens förlösande – och transitionens helande – krafter. Att för ovanlighetens skull analysera transerfarenheterna med ett leende på läpparna fick mig att minnas en annan tid, långt innan offentliga debatter och djupgående analyser. En tid då jag bröt med förtrycket jag upplevt genom barndomen, då jag tog makten i egna händer och formade min identitet.

Det är en fantastisk känsla att våga säga till sin omgivning, vilken i hela ens liv menat att könet är statiskt och innebär obestridliga sanningar om ens person, att den haft fel.

Att snoppen inte alls gjorde mig till man och – även om jag varit snubbe – så betyder det inte ett skvatt för min personlighet. Att införskaffa den första klänningen, sminka mig och våga mig ut som mig själv var hisnande känslor och upplevelser.

För första gången någonsin kunde jag känna mig delaktig i mitt eget liv.

Visst fick jag ta emot förvirrade reaktioner från familj och vänner första tiden, men det var en relativt kort process om en jämför. Jag hade en farmor som skjutsade mig till könsidentitetsutredningens träffar och en mamma som gav mig klänningar och högklackade skor i present. Mina närmaste vänner ställde alltid upp, om det så handlade om att försvara mig mot transfober på fest eller stötta på läskiga möten med myndigheter.

Att ha levt ett liv i någorlunda ständig kamp mot förtryck gör att en lätt reagerar när något inte står rätt till, men det är i acceptansen från de närstående en finner kraften att slå tillbaka. Att jag orkat ”kriga” mot orättvisor så pass länge är ett sundhetstecken och bevis på att jag är älskad.

I Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Id:trans, som jag författat texterna till, berättar flera unga transpersoner om stödet de får från sina familjer. I en sektion av utställningen, som går under rubriken ”Älskade unge”, syns bilder av stolta föräldrar och deras transbarn. Fantastiskt rörande porträtt som vittnar om att vi, på flera håll, gör upp med gamla förlegade normer.

”För inte så många årtionden sedan var det mer regel än undantag att transpersoner kastades ut från sina hem, eftersom de ansågs dra skam över familjen. I dag finns rörelser som ‘Stolta föräldrar’ och organisationer där barn med transerfarenhet kan träffa andra i liknande situation, tillsammans med sina nära. De närstående vill göra upp med den tid som möjliggjorde skam och splittrade familjer”, lyder en del av texten.

Att se det positiva i transerfarenheter och vittna om styrkan i det lilla, som att köpa sin första klänning eller slappa med päronen som sig själv, är viktiga aspekter att lyfta.

Att vara trans är ju inte ett betungande straff, det är en sjuhelvetes gåva.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se