Stäng
blog-header
april 1, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Demonstranter lägger ljus framför en kista som symboliserar mordet på transkvinnan Jennifer Laude i Filippinerna Foto: Bullit Marquez/AP/TT

Topp tre: Så ser det transfoba hatet ut i praktiken

Transpersoner är, som bekant, en av de mest utsatta folkgrupperna i världen.

Ett bevis på det kan organisationen Transgender Europe (TGEU) presentera genom sin årliga statistik över mord som sker på transidentifierade globalt. Den senaste siffran, som räknats fram under perioden oktober 2013 till september 2014, visar 226 hatrelaterade mord på transpersoner. Och mörkertalet är stort.

I Sverige visar Folkhälsoinstitutets senaste rapport att 50 procent av landets transpersoner någon gång försökt att ta sitt eget liv, som ett direkt resultat av upplevd diskriminering.

Vi vet alltså att samhällsattityderna slår hårt mot transidentifierade, men hur ser detta ut i praktiken?

I egenskap av transkvinna vill jag ge exempel på hur hetero- och cisnormer kan samverka och direkt innebära exkludering av, eller våld gentemot, transkvinnor.

Mina damer, herrar och henpersonligheter – får jag lov att presentera min trepunktslista över de grövsta uttrycken för transfobi:

3. Ciskillen som precis fått reda på att tjejen han raggat upp är transsexuell och går in i cis-heteropsykos

På den här punkten har jag otaliga egna erfarenheter. Det vanligaste scenariot är att jag blir uppraggad av en snubbe som kör sin ”vanliga rutin”. När det gått tillräckligt långt väljer jag att berätta om min bakgrund. (Oftast för att känna mig trygg ifall han skulle ”märka” någonting av sig själv. Det händer ibland.) Ciskillen hajar till, går från ”kåt och förförisk” i blicken till fascinerad och ”jag kan inte tro att det är sant” . Till slut poppar en glimt av besvikelse fram i ögonvrån och han säger:

”Jag är ledsen, jag tänder inte på transor.”
Jag blir lika förvånad i blicken själv och frågar (eller tänker):
”Men du var ju skitkåt för bara två sekunder sedan. Uppenbarligen kan du tända på en transkvinna.”

En av de mer absurda erfarenheterna i denna kategori erfor jag genom en snubbe som arbetade i baren på en teater där jag hade pjäskontrakt. Han hade spanat in mig i månader och kände till min bakgrund. Teatern var belägen utanför min hemstad och jag kände därför inga på orten. Så de flesta kvällar hängde jag med barpersonalen och följde med dem ut flera kvällar efter jobbet. Den trånande ciskillen höll mig ofta nära sig och en kväll bestämde han för att ”sätta in stöten”. Vi gick ifrån det större sällskapet och satte oss för oss själva på ett eget hak. Vi pratade, flirtade och fyllnade till. Plötsligt lutade han sig över mig och viskade i mitt öra:

”Ser du de där två killarna lite längre bort?”
”Ja”, sa jag.
”De är kollegor från ett annat kök. De sitter och skrattar och undrar vad jag gör här med en snubbe.”
”Jaha”,
sa jag och kände mig genast lite mindre attraherad.

Jag var dock van vid att bli avvisad på grund av transbakgrunden så jag gjorde det till en sport att få ciskillen att komma över sin rädsla. (Sorgligt, jag vet.) Jag lyckades dock och plötsligt stod vi nakna tillsammans i lägenheten teatern hyrde åt mig. Ciskillen var märkbart upphetsad och erkände samtidigt att han var rädd. Hans ögon lyste av åtrå och panik. Vi närmade oss varandra, men hann inte långt in i akten förrän ciskillen lät rädslan ta över, ryckte åt sig kläderna och stack ut genom dörren.

Den resterande tiden på teatern undvek han mig med blicken, låtsades som om jag inte fanns och tog omvägar för att slippa stöta ihop med mig.

Hur sorgligt är inte det här? När man åtrår en annan människa ska man väl brista ut i sång, vråla ett glädjens Hallelujah! och njuta så länge känslan håller i sig? Vad onödigt det är när attraktion och förälskelse får stå tillbaka för rädsla och ångest. Negativa känslor som inte ska behöva finnas där.

2. Cispersoner som provoceras av transkvinnors existens och tar till våld

Johanna Marsielle, på Twitter kallad The Megabitch, har skrivit texten som heter ”Vet ni hur det smakar”, som finns publicerad på hennes hemsida:

”Jag vet hur ont det gör, hur mycket blod det hinner rinna på ens kläder medan man cyklar hem för att sminka av sig och byta om innan man vågar åka till akuten.
Jag vet också hur förnedrande det är att ringa polisen och få frågan om man ´provocerat genom att gå runt utklädd´, eller att behöva förklara hur straffskärpningsregeln i brottsbalken faktiskt även kan gälla transpersoner trots att vi inte står direkt inskrivna i den.
Jag vet hur det känns när man står i mörkret, bland träden, för att gömma sig från de som jagat en i flera kvarter för att fortsätta slå en i ansiktet med hårda, hatiska knytnävar.
 Jag vet hur klackarna sjunker ner i jorden, hur hjärtat bankar så att alla i en kilometers omkrets borde höra det.
Jag vet hur det känns att kallas ‘fjolla’ av främmande människor på gatan, att kallas ‘bögjävel’. Jag vet hur det känns att komma hem till en leksakshandväska hängd på ens ytterdörr med hundbajs i.
Jag vet hur ont det gör att få örhänge avslitet av en främmande på en bar och bli kallad ‘äckel’ när man bara vill beställa en drink.
Jag vet…”

Som nyutkommen, 17-årig transtjej var jag och min bästis Jonas på 18-årsskiva. Ju fullare killarna på festen blev desto mer aggressiv blev stämningen i rummet. Jonas och jag tittade på varandra och bestämde oss, utan att behöva yppa ett ord, för att hålla låg profil. Jag ville aldrig gå nära de högljudda ciskillarna som verkade tro att de ägde festen. Om de bara såg mig på avstånd skulle de kanske inte förstå att jag är trans? Men killgänget förstod och följde efter mig och Jonas när vi gick in i ett annat rum. Några blockerade dörröppningen medan ”ledaren” gick fram emot mig hotfullt och frågade:

”Är du bög eller?”
”Nej, jag är inte bög”, svarade jag.
”Vad fan klär du ut dig till tjej då för?” fortsatte ledarkillen.
”Jag klär inte ut mig, jag är en tjej”, svarade jag.
”Tror du inte jag vet hur en tjej ser ut”, replikerade han och gav mig ett knytnävslag så att jag flög in i väggen bakom. Han höjde handen en gång till för att slå, men gänget bakom honom blev rädda och tog tag i sin ledare för att springa från brottsplatsen.

Det krävdes alltså inte mer än min blotta existens för att ciskillarna på festen, som ju ”ägde” utrymmet, skulle ”slå bögen ur mig” utefter hetero- och cisnormativa föreställningar. Ska vi ha det såhär i ett av världens mest jämställda länder?

1. Ciskillar som inte kan handskas med sin egen attraktion för en transkvinna och mördar denna

Den tredje oktober 2002 mördades den 17-åriga, transsexuella tjejen Gwen Arajou i Newark, Kalifornien. Arajou ansågs vara attraktiv och hade varit intim med några av de jämnåriga ciskillarna i hemstaden. Hon ville inte avslöja vad hon fysiskt hade mellan benen. (Såklart, varför skulle ett gäng killar hon knappt kände ha med det att göra?) ”Jag är oskuld”, sa hon till dem vilket innebar att hon ”bara” kunde ge ciskillarna oralsex. Något de inte hade något problem med.

En avundsjuk, jämnårig tjej ville förstöra för Gwen – eftersom Gwen ansågs vara snyggare – och började fälla kommentarer om att den snygga tjejen hade ”ovanligt stora händer och fötter.” Ciskillarna blev oroliga och ville veta om ryktet stämde – att den attraktiva tjejen ”i själva verket var kille” – och bjöd henne därför till en privat fest.

Gwen dök upp och kom in i lokalen. Ciskillarna låste dörren och tvingade in henne på toaletten för att dra ned byxorna för att se om hon hade kuk eller fitta. De blev så pass förbannade av det de såg att de började en flera timmar lång misshandel. De upplevde sig ”lurade” och såg det som sin rätt att slå ihjäl Arajou. De slog, sparkade och ströp henne tills hon avled. Det sista Gwen Arajou ska ha sagt är ”Snälla nej, jag har en familj.” Efter mordet grävde de ned kroppen på en åker, städade lokalen och satte sig på ett hak för att äta pannkakor.

Det som drabbade Gwen drabbar hundratals transpersoner varje år. Berättelsen om just detta levnadsöde finns som film, vilken den som är intresserad kan se här.

Hetero- och cisnormer är alltså direkt farliga, i synnerhet för transpersoner. Det framgår av ovanstående berättelser att transfobi är nära besläktat med heteronormativitet och så kallad ”bögskräck”.

Varför är vi, än idag, så rädda för att människan inte är hundra procent heterosexuell eller ciskönad?

Transkampen är precis i början av en lång resa mot jämlikhet. Vi behöver kämpa aktivt och vi behöver bli fler som tydligt tar ställning för transpersoners rättigheter och mot transfobi.

Bli en allierad i kampen, du också.

Sök på Politism.se