Stäng
blog-header
juli 7, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Om Socialdemokraterna menar allvar med att "svenska modellen ska utvecklas - inte avvecklas" gäller det att komma med reella förslag för att minska de växande klyftorna. Foto: Janerik Henriksson/TT

Tillsammans för ökad jämlikhet och minskade klyftor

I onsdags, på Socialdemokraternas dag i Almedalen, bjöds Politism (företrädd av mig) in till ett ”uppstart-samtal”Tv4 inför Magdalena Anderssons (S) tal.

Tillsammans med Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet Östgöten, avhandlades dagens socialdemokrati och Stefan Löfvens frånvaro under politikerveckan.

Självklart berörde vi även beskedet från Magdalena Andersson att S vill höja statsbidraget till kommunerna med 20 miljarder kronor (en ytterst nödvändig välfärdssatsning).

Widar Andersson gav sossarna med beröm godkänt, då han anser partiet vara ”regeringsdugliga” i alla lägen. De är inte rädda att förändra sig och hänga med i tiden. Vänstervärderingar är läskiga, tycker Andersson, och har inte varit del av socialdemokratin ”sedan kommunisterna kastades ut”. Att Löfven är ute på turné i landet för att ”tala med vanligt folk” menar Widar Andersson är ett förhastat beslut som ”han nog ångrar nu”.

Själv anser jag det vara en icke-fråga huruvida S är regeringsdugliga i alla lägen eller om Löfven hellre talar från Almedalsscenen än ute i landet. Vilka utmaningar står vi inför och vad kan vi göra för att lösa samhällsproblemen?

Enligt en rapport från Statistiska centralbyrån (SCB) fortsätter inkomstklyftorna att öka, till exempel. Trenden har pågått sedan 1991 och håller alltså i sig. Eftersom det är S-regeringar som, i högst utsträckning, styrt landet under denna period går det inte att bara skylla på Alliansen (även om deras politik knappast gjort saken bättre).

Detta bör sättas i relation till Novus mätning som visar att Sverigedemokraterna (SD) i dag är största parti bland arbetarväljare. När ett arbetarparti slutar finnas till för arbetarna skapas ett tomrum, som populisterna inom SD knappast varit sena att utnyttja.

Den rödgröna regeringen (och Socialdemokraterna som parti) verkar inte heller vilja göra något åt pensionerna. Allt fler riskerar i dag att bli fattigpensionärer. En kommunalarbetare får i snitt 46,8 procent av slutlönen i pension och en industriarbetare får 47,4 procent. För att inte tala om alla kvinnor som, på grund av förlegade könsroller, hamnar i deltidsarbete och tvingas ta större ansvar för ideellt arbete i hemmet.

En nödvändig pensionsnivå, för att undvika att hamna på fel sida om fattigdomsstrecket, bör ligga mellan 60 och 70 procent av slutlönen. Utöver detta behövs strategier för att radera glappet mellan mäns och kvinnors löner, samt förslag om hur vi undviker kvinnofällorna på arbetsmarknaden och i vardagen.

Inget av det här är nytt. Det vimlar av texter på Politism som beskriver problematiken. Det verkar dock svårt att få till en stark opinion i frågan. Politiker såväl som journalister brister, många gånger, ut i ett brett hånleende bara ordet ”skattehöjningar” nämns. Inte ens förmögenhetsskatten vill dagens arbetarparti höja och opinionen är, som sagt, svag.

Vänsterpartiet utesluts från rödgrönt regeringssamarbete och den utsträckta handen riktas i stället mot Liberalerna och Centerpartiet.

Liberalernas ideologi kanske bäst beskrivs som marknadsfundamentalism, vilken (i sin renaste form) innebär enorma mänskliga kostnader.

Och Centerpartiet släppte ju tidigare i veckan en ”bomb” om att slopa turordningsreglerna för löntagare på små- och medelstora företag, vilket innebär att det inte ska finnas några som helst garantier för de anställda att veta när de eventuellt ryker. Det blir upp till arbetsgivarens godtycke.

Det enda vi kan vänta av en potentiell allians mellan S, L och C är mer otrygghet och sämre villkor.

Gårdagens besked från Magdalena Andersson att öka statsbidragen till kommunerna är dock ett bra första steg i rätt riktning. Men det räcker inte.

S gör dessvärre inga ytterligare anspelningar på att vilja närma sig sin grundläggande ideologiska ryggrad. Samtidigt ökar klyftorna och rasismen växer.

Då gäller det att vi inom den breda vänstern samlar oss (bra mycket mer än i dag), lyfter varandra och tillsammans knyter näven för ett jämlikt och jämställt Sverige.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler