Stäng
blog-header
augusti 23, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Landslagstränaren Pia Sundhage kammade hem OS-silver med svenska damlandslaget. Hennes samlade framgångar inom svensk fotboll överträffar vilken fotbolls-gubbe som helst. Foto: Fredrik Persson/TT

Till världens män: Jag är mitt eget fucking mästerverk

Kan Pia Sundhage träna ett herrfotbollslag? En något underlig fråga kan tyckas, men en reporter ville på allvar veta ”om det skulle fungera” att Sundhage tränade Kalmars herrar i en intervju 2014. Svaret kunde inte ha blivit mer klockrent.

– Låt mig ställa en motfråga: Funkar det med en kvinnlig förbundskansler i Tyskland? Angela Merkel styr ju ett helt jävla land, kontrade den populära landslagstränaren.

I dag har hon skrivit historia genom att, utöver två hemkammade OS-guld som förbundskapten för USA, ha tagit OS-silver med svenska damlandslaget i Rio.

Personer som fötts med snippa har i alla tider behövt bevisa och hävda sin kompetens, trots begåvning och märkbara framgångar. I en ytterst sexistisk intervju från 1975, till exempel, tvingades skådespelaren Helen Mirren förklara att stora bröst inte är ett hinder för att kunna bli en seriös skådespelare.

Programledaren (som by the way ständigt stirrar ned i Mirrens urringning) menade att ”den kvinnliga figuren” kunde störa publiken från att koncentrera sig på skådespeleriet. Klippet visar med all önskvärd tydlighet att den som var upptagen av skådespelarens kroppsfigur var programledaren själv.

Myten om den vite cismannen som herre på täppan, som äger sin vita ciskvinna och som tävlar om utrymmet och makten med andra vita män tycks svår att bli kvitt. Vi vill inte riktigt överge idén om två väsensskilda kön. Konsekvensen blir dock att kvinnor, icke-binära transpersoner, rasifierade och personer med normbrytande funktionalitet ständigt måste kämpa i motvind.

Pia Sundhage är en framgångssaga och förebild. Den hyllade Helen Mirren, sylvass i repliken, likaså. Men vad händer med dem som inte orkar eller kan kämpa på samma sätt?

Statistiken talar sitt dystra men tydliga språk.

Förutom orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män tvingas personer med snippa i högre utsträckning arbeta deltid. När välfärden luckras upp är det kvinnan som förväntas göra avkall för att hämta på dagis eller vårda gamla mamma. De kvinnor som inte går ned i arbetstid dubbelarbetar sannolikt, vilket tar ut sin rätt genom förslitningsskador eller utbrändhet senare i livet. Viktigt att notera är att rasifierade och invandrade kvinnor i ännu högre utsträckning exkluderas från arbetsmarknaden än vita och infödda kvinnor.

Transpersoner mår gravt sämre än befolkningen i övrigt på grund av trakasserier, diskriminering, hot och våld. Mer än en tredjedel av gruppen har någon gång på allvar övervägt att ta sitt liv. Situationen på arbetsmarknaden leder till att vissa, främst rasifierade, transpersoner tvingas ut i prostitution.

Människor med normbrytande funktionalitet har en gedigen historia att berätta om diskriminering inom arbetslivet. I dag tvingas många sitta i så kallad ”husarrest” på grund av negativa förändringar av assistanslagstiftningen.

När ska detta konstant pågående bullshit få ett slut? Som kvinna vill jag markera för världens män: ”Jag är inte ert komplement – jag är mitt eget fucking mästerverk!”

Som transaktivist vill jag genast kasta omkull hela jävla systemet och skrika: ”Vad är det ni inte fattar, ska orättvisorna bara fortgå för att ni inte orkar flytta på fläsket några steg?!”

Men som frälst Sundhage-fantast vill jag också se möjligheterna och glädjas åt att leva i ”förändringarnas tid”.

Tillsammans lirar vi boll och därför är stämningen i laget avgörande, menar Pia Sundhage och pekar på vikten av att blicka längre än näsan räcker och se ljust på framtiden. Det blir allt svårare att göra detta i tider som bara tycks bli mörkare. Men kanske just därför bör en lyssna lite extra till Sundhages råd:

”Man får göra som vi kvinnor alltid gjort, knyta näven och gå samman.”

Sök på Politism.se