Stäng
blog-header
september 5, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Skådespelaren Tom Hardy spelar huvudrollen i BBC-serien "Taboo", som finns att streama på HBO nordic. Foto: Darren Calabrese/The Canadian Press/AP/TT

”Taboo” – en patriarkal tv-serie i tiden

Efter att ha sett BBC-serien ”Taboo, en rätt typisk (patriarkal) skildring om en mans kamp för upprättelse, har jag fått ny kunskap och en hel del tankar om utvecklingsprocesser.

En av karaktärerna i serien, Michael Godfrey (spelad av Edward Hogg), tillhör ett ”molly house” i utkanten av London (alltså en bögklubb där vissa män klär sig som kvinnor. Dessa klubbar existerade under 1700-och 1800-talen).

Seriens huvudkaraktär James Delaney (Tom Hardy) allierar sig med Michael Godfrey, för att komma åt den information han behöver, och använder sig av utpressning. Om Godfrey inte samarbetar kommer Delaney avslöja hans (eller om det är hennes) hemlighet, något som skulle göra Godfreys ställning i det tidiga 1800-tals samhället ytterst sårbar. (Ett typiskt scenario som HBTQ-personer ständigt utsattes för på den tiden.)

Efter att ha varit uppslukad av den fiktiva intrigen blev jag supernyfiken på hur verklighetens ”mollyrörelser” såg ut. East Ends Womens Museum skriver på sin hemsida att ”Molly” eller ”moll” var slang för bög, kvinna från en lägre samhällsklass, eller för kvinnlig prostituerad. (Lite som en mindre intersektionell skala nedkokat till ett enda ord.)

De så kallade ”mollyhusen” uppgick till ungefär ett 30-tal i 1700-talets London, vilket är att likställa med 200 gayklubbar i en storstad på 1970-talet. En tätt befolkad subkultur med andra ord. Homosexualitet och könsöverskridande identiteter var inte socialt accepterade, men i kriminellt belastade områden var ”molly husen” välkomna att öppna.

Fram till 1864 ska straffen för ”sodomi” ha varit mycket hårda och de polisiära räderna mot klubbarna var många. En av de mest kända fallen ska vara razzian mot Mother Clap’s Molly House, 1726, vilken resulterade i att åtminstone tre av de gripna hängdes. Viktig kunskap att lägga till på tidslinjen av polisbrutalitet mot hbtq-klubbar, som sträckte sig långt in på 1900-talet (varav razzian mot Stonewall Inn är den mest uppmärksammade).

Att ”Taboo” integrerar ett stycke hbtq-historia i en mainstream-serie på det här sättet är, på många sätt, klockrent. Så lätt kan det vara att föra fram fler historiska berättelser än endast de ciskönade och heterosexuella. Utan tvivel försöker mainstream-kulturen vidga sina vyer och släppa in fler perspektiv. Bra!

HBTQ-karaktären Godfrey sätts dock i en tydligt underordnad position, för att inte störa maktordningen i stort. Huvudkaraktären Delaney har ingenting emot att Godfrey är trans eller homosexuell, däremot behöver han vid upprepade tillfällen demonstrera ett avstånd. Han håller Godfrey lojal genom ett påtagligt hot om våld (vilket flera andra kvinnor i serien utsätts för).

Mainstreamkulturen tar viktiga steg framåt, dock utan att göra avkall på myten om den heterosexuella mannens överläge. Det är som om patriarkatet hör protesterna från utsatta grupper, värnar sin position och släpper in fler perspektiv i ren självbevarelsedrift. Då gäller det att se upp. Som marginaliserad grupp kan en så enkel sak som att välkomnas in i värmen, om än i underordnad position, räcka för att lägga band på upproren. Många historier är ännu oberättade och analysen av sammanhanget de berättas i behöver fördjupas.

”Taboo” är en spännande thriller, men dryper samtidigt av stereotyper och nationalism. Om vi vill förändra kulturen (och samhället i stort) är små symboliska förändringar i storylinen ett bra första steg, men långt ifrån tillräckligt.

Först när vi gjort oss kvitt de patriarkala, rasistiska och krigshetsande strukturerna, en gång för alla, kan vi andas ut.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se