Stäng
blog-header
augusti 12, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Joseph Frederick/AP/TT

Stonewall-filmens skamliga historieförfalskning

Den 25 september är det biopremiär för ”Stonewall”, en filmatisering om upploppen som skedde 1969, det som anses vara starten för det som i dag är Pride. Trots att filmen ännu inte visats så har stora delar av HBTQ-rörelsen redan utlyst en bojkott, med hänvisning till den trailer som släpptes i förra veckan.

En ung, vit, homosexuell, ciskönad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning presenteras som huvudkaraktär. På grund av sin homosexualitet har han kastats ut ur föräldrahemmet och beger sig därför till New York, där han kommer i kontakt med personer från stadens queera community. Han verkar bli bästa kompis med en rasifierad transkvinna som han följer med ut på klubbar, likt Stonewall Inn, och blir där vittne till hur polisen gör razzior och misshandlar besökarna.

Såhär kan vi inte ha det, någonting måste göras!

Ungefär i mitten av trailern visas en scen där den vita, homosexuella cismannen tar upp en tegelsten och blickar upp emot ett fönster.

”That’s not the way, Danny”, vädjar en birollsinnehavare.

”It’s the only way!”, svarar filmens hjälte med dramatiskt eftertryck.

Han kastar den första stenen, krossar en fönsterruta, och kravallerna är igång.

Jag finner inte ord för att beskriva frustrationen som blossar upp när jag ser denna grova förvrängning av historisk fakta.

De verkliga upploppen vid Stonewall Inn 1969 utlöstes av att främst rasifierade transkvinnor tröttnade på att brutalt bli misshandlade av polisen och satta i fängelse – enbart för att de var trans och rasifierade. Det fanns en lag emot ”crossdressing” vid den här tiden som gjorde att polisen kunde ”roa sig” med att låsa in transkvinnor när helst de ville.

Tre år innan Stonewall uppstod kravaller på Compton’s caféteria, en sylta där transkvinnor brukade sitta. Caféägaren ledsnade på polisens ständiga razzior och vägrade till slut servera transkvinnor. Då gjorde de rasifierade transkvinnorna uppror. De var utsatta, förpassade till gatorna och hade inget att förlora.

Det blev ingen större uppslutning vid Compton’s-upproret, men det väckte frustrationen mot orättvisorna. Så när Stonewallkravallerna drog igång hakade närmare tusen aktivister på. Sylvia Rivera och Marsha P Johnson, båda rasifierade transkvinnor, är två av de hjältinnor vi har att tacka för upproren (och så mycket mer).

Det är dessa rättvisans kämpar som förtjänar att porträtteras som huvudpersoner i en film om Stonewall.

När Priderörelsen fortsatte växa på 1970-talet blev den mindre och mindre välkomnande mot de allra mest utsatta. Bara några år efter kravallerna bannlystes bland andra Sylvia Rivera från kampen. Hon ansågs vara för gapig och många menade att hon inte representerade gruppen på ett föredömligt vis. ”Gruppen” som kampen var till för hade krympt till att inkludera främst vita, homosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Därför har jag svårt att se ”Stonewall”-filmens historieförfalskning som något annat än tröttsam historieupprepning. Finns det inte tillräckligt med filmer där den vite cismannen hyllas som räddare av världen? Kan inte en historia där rasifierade transkvinnor – och rasifierade lesbiska butchpersoner som Stormé DeLarverie – var hjältar få handla om just dessa?

Och dessutom: Varför har filmvärlden så svårt att låta transpersoner berätta sina egna historier? De få transidentifierade som förekommer i ”Stonewall” spelas av ciskönade skådespelare. Filmer som dessa borde väl vara ypperliga tillfällen att bryta exkluderingen av transidentiteter inom filmbranschen?

Avslutningsvis vill jag säga att det såklart är viktigt att filmer som ”Stonewall” görs. Men när en uppmärksammar en så viktig milstolpe för HBTQ-rättigheter är det nödvändigt att filmskaparna undviker en historieupprepning där rasifierade transkvinnors existens och historia skjuts åt sidan, för att inte säga raderas.

Rivera, Johnson och DeLarverie var knappast några bifigurer eller statister runt den vita, homosexuella ciskönade mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning. Tvärtom, det är dem vi har att tacka för att kravallerna vid Stonewall Inn överhuvudtaget skedde.

Det är vansinne att hylla en vit cisman för något som rasifierade lesbiska och transpersoner har åstadkommit.

För dig som vill läsa mer:

BBC News

LGBT People Discuss The ”Stonewall” Trailer

The Hollywood Reporter

Regissören Roland Emmerich´s Facebooksida

We´re boycotting Stonewall

MTV News

Manusförfattaren Jon Robin Baitz Facebooksida

Sök på Politism.se